Studerande- och forskardirektivet[1](nedan kallat direktivet) utgör inte hinder för att en medlemsstat avslår en ansökan om inresa och vistelse i medlemsstaten för studier med motiveringen att tredjelandsmedborgaren har lämnat in ansökan utan att verkligen ha haft för avsikt att studera i den aktuella medlemsstaten, trots att medlemsstaten inte har införlivat artikel 20.2 f i direktivet med sin nationella rätt.

Artikel 34.5 i direktivet ska, mot bakgrund av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, tolkas enligt följande.  Artikeln i direktivet utgör inte ett hinder för möjligheten att överklaga ett beslut om avslag på en ansökan om inresa och vistelse i en medlemsstat för studier genom att klaganden har rätt att föra talan om ogiltigförklaring. En förutsättning är dock att överklagandet av beslutet sker under sådana förhållanden att det i princip blir möjligt att inom kort tid fatta ett nytt beslut som är konformt med den bedömning som gjordes i den dom varigenom beslutet ogiltigförklarades, så att en tredjelandsmedborgare som agerar tillräckligt snabbt kan åtnjuta full verkan av sina rättigheter enligt direktivet.