1) Artikel 10.1 d i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet

ska tolkas så,

att kvinnor från ett visst ursprungsland, beroende på omständigheterna i detta land, kan anses tillhöra ”en särskild samhällsgrupp” och att detta kan utgöra ett ”skäl till förföljelse” som kan motivera att de ska beviljas flyktingstatus. Detta gäller både kvinnor från det berörda landet som kollektiv och mer avgränsade grupper av kvinnor som uppvisar ytterligare någon gemensam egenskap.

2) Artikel 9.3 i direktiv 2011/95

ska tolkas så,

att när en asylsökande gör gällande att vederbörande löper risk för förföljelse i sitt ursprungsland av grupper som inte företräder staten, krävs det inte att ett samband mellan förföljelsen och något av de skäl till förföljelse som anges i artikel 10.1 i direktivet är styrkt, förutsatt att ett sådant samband kan styrkas mellan något av dessa skäl till förföljelse och avsaknaden av skydd från de aktörer som ger skydd och som avses i artikel 7.1 i samma direktiv.

3) Artikel 15 a och b i direktiv 2011/95

ska tolkas så,

att begreppet allvarlig skada omfattar ett verkligt hot mot den sökande om att vederbörande kommer att dödas eller utsättas för våld av en familjemedlem eller någon i sin omgivning, på grund av en påstådd överträdelse av kulturella, religiösa eller traditionella normer, och att detta således kan leda till att status som subsidiärt skyddsbehövande, i den mening som avses i artikel 2 g i detta direktiv, ska beviljas.