Dom om statlig ersättning för vård i annat hem än barnets eget enligt socialtjänstlagen vid missbruk, kriminalitet och socialt nedbrytande beteende.

Bakgrund

Falu kommun överklagade Förvaltningsrätten i Karlstads dom från den 21 oktober 2019 i mål nr 1952-19 att avslå kommunens överklagande. Målet gällde ersättning för faktiska kostnader enligt 9 § förordning (2017:193) om statlig ersättning för asylsökande m.fl. (asylersättnings­förordningen) för vård enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453)(SoL) av fyra ensamkommande barn.

Kammarrätten i Göteborg

Kammarrätten i Göteborg biföll delvis överklagandet den 6 oktober 2021 i mål nr 6229-19 gällande ersättning för kostnaderna för två av de fyra barnens vård. Kammarrätten avslog kommunens överklagande i övrigt.

Kammarrätten redogjorde inledningsvis följande gällande de rättsliga utgångspunkterna för att bevilja statlig ersättning enligt bestämmelsen. Kammarrätten uppgav att det inte är Migrationsverkets, eller i förlängningen förvaltningsdomstolarnas, uppgift att överpröva kommunens beslut om vård som sådant. Däremot måste en nödvändig gränsdragning göras mellan sådana omständigheter som avses i 2 och 3 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga(LVU) och andra omständigheter som kan ligga till grund för ett beslut om vård. Kommunen måste enligt rätten därför redogöra för vilka omständigheter som har legat till grund för vårdbehovet. För att ersättning ska kunna beviljas krävs att kommunen kan redovisa konkreta uppgifter som gör sannolikt att de unga under den aktuella tidsperioden har haft ett sådant vårdbehov som krävs (22 § asylersättningsförordningen). När det gäller vårdbehov för barn med psykiska funktionshinder är LVU inte tillämpligt i de fall beteendet närmast är ett uttryck för den unges psykiska besvär (RÅ 2010 ref. 24). Det underlag som kommunen lägger fram behöver därför innehålla uppgifter som tydliggör att förhållanden är sådana att LVU kan komma ifråga.

Migrationsverket hade medgett kommunens överklagande avseende ett av barnen och kammarrätten biföll kommunens överklagande i den delen.

Kammarrätten biföll även överklagandet gällande ett annat av barnen. Av domen framgår följande skäl för bifallet. Den minderårige hade testat positivt för narkotika vid ett flertal tillfällen i nära anslutning till och under den sökta tidsperioden. Av förarbetena till LVU framgår att det redan i utvecklingen mot en beroendesituation kan sägas ligga en fara för den unges hälsa och utveckling och att en längre tids frekvent missbruk – oavsett vilket preparat det är fråga om – kan innebära en allvarlig fara för den unges hälsa eller utveckling (prop. 1979/80:1 s. 583). Rekvisitet ”allvarlig fara” har därefter ändrats till rekvisitet ”påtaglig risk”. I samband med denna ändring angavs att begreppet påtaglig risk innebär en utvidgning av möjligheterna att ingripa mot ungdomar i beteendefallen (prop. 1989/90:28 s. 109). Att han vid något tillfälle har uppgett att han självmedicinerar innebar inte enligt kammarrätten att hans bruk av narkotika närmast är ett symptom på eller ett uttryck för psykisk ohälsa. Mot denna bakgrund ansåg kammarrätten att kommunen har gjort sannolikt att han för den aktuella tidsperioden hade ett vårdbehov på grund av sådana förhållanden som avses i 3 § LVU.

Kammarrätten avslog kommunens överklagande gällande faktiska kostnader för de två övriga barnen. Som skäl uppgavs följande. Att det tredje barnet hade varit utåtagerande och agerat hotfullt och våldsamt mot personal var inte tillräckligt för att göra sannolikt att han utsätter sin hälsa eller utveckling för påtaglig risk att skadas genom ett socialt nedbrytande beteende. Att det fjärde barnet hade lämnat ett positivt drogtest och att han har anklagats för sexuella trakasserier var inte tillräckligt för att göra sannolikt att han utsatte sin hälsa eller utveckling för påtaglig risk att skadas genom ett socialt nedbrytande beteende. Kammarrätten ansåg därför att kommunen inte har gjort sannolikt sådana vårdbehov för två resterande barnen som krävs för att ersättning 9 § asylersättnings­förordningen skulle utgå.