Sammanfattning av EU-domstolens dom den 3 mars 2022 i mål C-349/20 (NB och AB)
Vid bedömningen av huruvida skyddet eller biståndet från UNRWA har upphört, ska inte endast tas hänsyn till de omständigheterna vid tidpunkten för personens avresa från UNRWA-området, utan även till omständigheter vid prövningstillfället eller, efter överklagande, vid överprövningstillfället.
Om personen visar att han eller hon har tvingats lämna UNRWA-området av skäl som ligger utanför hans eller hennes kontroll och oberoende av sin vilja, måste medlemsstaten, om den anser att personen nu kan återvända till området och få sådant skydd eller bistånd, visa att så är fallet.
Det är tillräckligt att fastställa att biståndet från UNRWA faktiskt har upphört av någon anledning, så att UNRWA på objektiva grunder eller på grund av personens situation, inte längre kan ge skydd eller bistånd i enlighet med sitt uppdrag. Det är inte nödvändigt att fastställa huruvida UNRWA eller den stat i vilken UNRWA verkar har haft för avsikt att genom handling eller underlåtenhet tillfoga personen skada eller beröva honom/henne bistånd.
Vid bedömningen av om UNRWA:s skydd eller bistånd har upphört måste hänsyn tas till det bistånd som personen får av aktörer i det civila samhället, såsom icke-statliga organisationer, under förutsättning att UNRWA har ett formellt och stabilt samarbetsförhållande med dem, inom ramen för vilket dessa bistår UNRWA vid fullgörandet av dess uppdrag.
Den första frågan var om det vid bedömningen av om skyddet från UNRWA har upphört (artikel 12.1 a, andra meningen i skyddsgrundsdirektivet (2011/95/EU) endast ska tas hänsyn till omständigheterna vid tidpunkten för personens avresa från UNRWA-området, eller om även omständigheterna vid prövningstillfället (eller överprövningstillfället) ska beaktas.
EU-domstolen uttalar att det måste göras en individuell bedömning av samtliga omständigheter vid den tidpunkt då den sökande lämnade UNRWA-området och även beakta omständigheterna vid prövningstillfället eller, efter ett överklagande, överprövningstillfället. Det måste tas särskild hänsyn om personen kan återvända till UNRWA-området, eftersom de omständigheter som ledde till flyktingbedömningen inte längre föreligger. Enligt artikel 4.3 a och artikel 5.1 i skyddsgrundsdirektivet ska vid prövningen av en ansökan om internationellt skydd hänsyn tas till alla relevanta uppgifter ”vid den tidpunkt då beslut fattas om ansökan” och, i förekommande fall, händelser som ägt rum efter det att sökanden lämnat ursprungslandet (p. 53-54 i domen).
Även om personen varit tvungen att lämna UNRWA-området på grund av säkerhetsskäl, finns det inget skäl för att automatiskt bevilja personen flyktingstatus om situationen inom UNRWA-området under tiden har förbättrats tydligt, så att personens personliga säkerhet inte längre är allvarligt hotad och det skulle vara möjligt för UNRWA att uppfylla villkoren för sitt uppdrag. Myndigheterna och domstolarna måste därför även kontrollera om det för närvarande är möjligt att återvända till UNRWA-området (p. 56).
Den andra frågan rörde bevisbördan. Om personen visar att han eller hon har tvingats lämna UNRWA:s verksamhetsområde av skäl som ligger utanför hans eller hennes kontroll och oberoende av sin vilja, måste medlemsstaten, om den anser att personen nu kan återvända till området och få sådant skydd eller bistånd, visa att så är fallet (p. 66).
I den tredje frågan konstaterar EU-domstolen att det är tillräckligt att fastställa att biståndet från UNRWA faktiskt har upphört av någon anledning, så att UNRWA på objektiva grunder eller på grund av personens situation, inte längre kan ge skydd eller bistånd i enlighet med sitt uppdrag. Det är inte nödvändigt att fastställa huruvida UNRWA eller den stat i vilken UNRWA verkar har haft för avsikt att genom handling eller underlåtenhet tillfoga personen skada eller beröva honom/henne bistånd. (p. 72).
Den fjärde frågan var om det i bedömningen av UNRWA:s skydd eller bistånd, även kan beaktas sådant bistånd som staten där UNRWA har sitt verksamhetsområde eller icke-statliga aktörer ger personen. Statens roll kan vara avgörande för att UNRWA ska kunna fullgöra sitt uppdrag. Staten där UNRWA är verksam kan lagligen ha uppdragit åt icke-statliga organisationer att tillhandahålla skydd eller bistånd, och de palestinska flyktingarna kan rent faktiskt ha rätt att få tillgång till skyddet eller biståndet på ett stabilt sätt och inte vid enstaka tillfällen (p. 81-82). När palestinska flyktingar har en verklig rätt till stabil tillgång till den utbildning och sjukvård som tillhandahålls av den berörda staten, ska detta beaktas vid en helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter (p. 83).
Vid bedömningen av om UNRWA:s skydd eller bistånd har upphört måste hänsyn tas till det bistånd som personen får av aktörer i det civila samhället, såsom icke-statliga organisationer, under förutsättning att UNRWA har ett formellt och stabilt samarbetsförhållande med dem, inom ramen för vilket dessa bistår UNRWA vid fullgörandet av dess uppdrag (p. 84).
Huvuddokument:
Skriv ut
Referens:
Migrationsverket, EU-domstolen, 2022-03-03
Migrationsverket, EU-domstolen, 2022-03-03
Ämnesord:
Internationella avgöranden, EU-domstolen
Rättsfallssamling
Rättsfallsämnesord:
Palestinier, Praxis, Skyddsgrundsdirektivet, Statslösa, UNRWA, Diskriminering, EU-domstolen, Icke-statliga aktörer, Internationella avgöranden, Prövningstillfället, Sjukvård, Flyktingstatus
Tema:
Skyddsskäl
Underkategori:
Ras, nationalitet
Uteslutandegrunder
