Ett underårigt barn till en person med flyktingstatus har rätt till derivativ flyktingstatus enligt förmånligare nationella bestämmelser än skyddsgrundsdirektivet, även när barnet är fött i medlemsstaten och har dubbelt medborgarskap. Detta under förutsättning att barnet inte är uteslutet från flyktingskap enligt artikel 12.2 i direktivet och att barnet genom sitt medborgarskap eller någon annan omständighet inte har rätt till en bättre behandling i denna medlemsstat än den som följer av att flyktingstatus beviljas.

I tysk asyllagstiftning finns en bestämmelse om att ett ogift underårigt barn till en person med flyktingstatus under vissa förutsättningar ska erhålla flyktingstatus, s.k. derivativ flyktingstatus. I målet var det frågan om ett barn som var fött i Tyskland, vars far hade flyktingstatus. Barnet hade dubbelt medborgarskap. Barnet hade inga egna asylskäl.

EU-domstolen konstaterar först att även om principen om att internationellt skydd vid dubbelt medborgarskap är subsidiärt till nationellt skydd, inte uttryckligen regleras  i skyddsgrundsdirektivet (2011/95/EU), så följer det av artikel 2 d) jämförd med artikel 2 n) och art. 4.3 e) i direktivet (p. 31-33 i domen).

Medlemsstaterna får ha förmånligare bestämmelser än skyddsgrundsdirektivet, men de får inte strida mot systematiken i och syftet med direktivet. Principen om familjens enhet uttrycks i Genèvekonventionen och av UNHCR. Enligt art. 23.1 skyddsgrundsdirektivet ska familjen till en person som beviljats internationellt skydd hållas samlad. EU-domstolen konstaterar att en ”utvidgning” av flyktingstatus genom att bevilja derivativ flyktingstatus till familjemedlemmarna till en flykting överensstämmer med direktivet (p. 42-44). Däremot skulle det strida mot direktivet att ge derivativ status till familjemedlemmar som är uteslutna från flyktingstatus enligt artikel 12.2 i direktivet (p. 46).

Enligt artikel 23.2 i direktivet kan familjemedlemmar till en person med skyddsstatus erhålla vissa av de förmåner som denne person med skyddsstatus har rätt till enligt nationell lagstiftning, i den mån det överensstämmer med familjemedlemmens rättsliga ställning. EU-domstolen tolkar detta förbehåll såsom att barnet är medborgare i den mottagande medlemsstaten eller har ett annat medborgarskap som ger barnet rätt till en bättre behandling i medlemsstaten jämfört med derivativ status (p. 54).

Detta gäller oberoende av om barnet och dess familj kan bosätta sig i det tredjeland där barnet också är medborgare (i vilket det aktuella barnets mor var medborgare och där det inte fanns risk för förföljelse), eftersom det innebar att fadern skulle avstå från det skydd han beviljats i Tyskland.

Ett underårigt barn till en person med flyktingstatus har rätt till derivativ flyktingstatus enligt förmånligare nationella bestämmelser än skyddsgrundsdirektivet, även när barnet är fött i medlemsstaten och har dubbelt medborgarskap. Detta under förutsättning att barnet inte  är uteslutet från flyktingskap enligt artikel 12.2 i direktivet och att barnet genom sitt medborgarskap eller någon annan omständighet inte har rätt till en bättre behandling i denna medlemsstat än den som följer av att flyktingstatus beviljas.