Återvändandedirektivet (2008/115/EG) utgör inte hinder för att besluta om avvisning eller förvar i syfte att avvisa en person med tvång till en annan medlemsstat när personen inte har efterkommit ett föreläggande enligt artikel 6.2 att bege sig till denna andra medlemsstat och när det inte är möjligt att fatta ett beslut om återvändande enligt artikel 4.

Nederländska myndigheter hade avvisat asylansökningar på grund av att de aktuella personerna hade skyddsstatus i andra medlemsstater, dvs. motsvarande 5 kap. 1 a § utlänningslagen. De hade då fått en uppmaning att bege sig till dessa respektive medlemsstater enligt artikel. 6.2 återvändandedirektivet, vilken i svensk rätt motsvaras av 8 kap. 6 a § utlänningslagen. Personerna efterkom inte uppmaningen och togs då i förvar med stöd av nationell rätt och verkställdes sedan till de andra medlemsstaterna.

Frågan i EU-domstolen var om det var tillåtet att ta personerna i  förvar eftersom det inte hade fattats ett beslut om återvändande, i den mening som avses i återvändandedirektivet. Den nederländska hänskjutande domstolen menade att det inte var möjligt att fatta ett beslut om återvändande enligt direktivet, eftersom det inte var fråga om återvändande till hemlandet eller de andra länder som är tillåtna enligt artikel 4.  

EU-domstolen anser sammanfattningsvis att beslut om avvisning/utvisning till en annan medlemsstat i den aktuella situationen, och därmed även förvar, inte omfattas av återvändandedirektivet. Direktivet utgör inte hinder för att besluta om avvisning eller förvar i syfte att avvisa en person med tvång till en annan medlemsstat när personen inte har efterkommit ett föreläggande att bege sig till denna andra medlemsstat och när det inte är möjligt att fatta ett beslut om återvändande, se p. 45-46 i domen. Det är upp till nationell rätt att reglera situationen.