Artikel 15 i mottagandedirektivet (2013/33/EU) utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en asylsökande nekas tillträde till arbetsmarknaden enbart på grund av att det har fattats ett beslut om överföring med stöd av Dublinförordningen.

En asylsökande kan tillskrivas försening i handläggningen enligt artikel 15.1 i mottagandedirektivet när personen inte samarbetar med de behöriga myndigheterna.

En asylsökande kan inte tillskrivas försening i handläggningen på grund av att personen inte har gett in sin ansökan i den medlemsstat där personen först reste in.

En asylsökande kan inte tillskrivas försening i handläggningen  när förseningen beror på att sökanden med suspensiv verkan har överklagat ett beslut om överföring enligt Dublinförordningen.

Domen behandlar flera frågor, men den sammanfattas endast i de frågor som är mest relevanta för Migrationsverket.

Den första frågan var om artikel 15 i mottagandedirektivet 2013/33[1] hindrar nationell lagstiftning enligt vilken en asylsökande nekas tillträde till arbetsmarknaden enbart på grund av att det har fattats ett beslut om överföring med stöd av Dublinförordningen.

I artikel 2 b i mottagandedirektivet definieras en ”sökande” som ”en person som har ansökt om internationellt skydd som inte slutligt har avgjorts”. Ett beslut om överföring kan inte anses vara ett beslut genom vilket en ansökan om internationellt skydd slutligt har avgjorts.  Ett beslut om överföring får inte leda till att personen fråntas ställningen som ”sökande” (p. 63-64 i domen).

EU-domstolen uttalar att även om tillträde till arbetsmarknaden i egentlig mening inte utgör ett materiellt mottagningsvillkor enligt artikel 2 g i mottagandedirektivet, omfattas det av mottagningsvillkoren  i artikel 2 f (p. 68). Ett av syftena med direktivet är att hjälpa sökande av internationellt skydd att bli självförsörjande (skäl 23). Att hindra sökande från att få tillträde till arbetsmarknaden strider mot detta syfte (p. 70-71).  

Artikel 15 i mottagandedirektivet utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en asylsökande nekas tillträde till arbetsmarknaden enbart på grund av att det har fattats ett beslut om överföring med stöd av Dublinförordningen (p 73). Detta gäller även när ett beslut om överföring överklagas (p. 89).

Nästa fråga var vad som kan utgöra en försening i handläggningen som kan tillskrivas den asylsökande enligt artikel 15.1 i mottagandedirektivet. I artikel 31.3 c) i asylprocedurdirektivet (2013/32/EU) anges att en försening av prövningen av en ansökan om internationellt skydd kan tillskrivas sökanden när personen inte uppfyller sina skyldigheter enligt artikel 13 i direktivet. I artikeln anges att sökanden är skyldig att samarbeta med myndigheterna och lämna vissa uppgifter. Medlemsstaterna får även i nationell lagstiftning ålägga sökanden vissa andra skyldigheter (p. 77-78).

Försenad handläggning av en ansökan om internationellt skydd kan läggas sökanden till last när personen har underlåtit att samarbeta med de nationella myndigheterna. 

Nästa fråga var om en asylsökande kan tillskrivas en försening på grund av att sökanden inte har gett in sin ansökan i den medlemsstat där personen först reste in. EU-domstolen konstaterar att det inte finns någon bestämmelse som ålägger en person som ansöker om internationellt skydd att lämna in sin ansökan i den medlemsstat i vilken han eller hon först rest in. Ansvarig medlemsstat att pröva en asylansökan ska fastställas utifrån kriterierna i Dublinförordningen. Det behöver inte vara den första inresestaten som är ansvarig (p. 82, 83, 85).

En person som ansöker om internationellt skydd får inte tillskrivas försening i handläggningen på grund av att sökanden inte har gett in sin ansökan i den medlemsstat där personen reste in.

Slutligen var frågan om en asylsökande kan tillskrivas försening i handläggningen på grund av att den sökande med suspensiv verkan har överklagat ett beslut om överföring enligt Dublinförordningen. Enligt artikel 27.3 ska medlemsstaterna i  nationell lagstiftning ange dels att ett rättsmedel mot ett beslut om överföring ger den sökande rätt att stanna kvar i medlemsstaten i avvaktan på att överklagandet prövas, dels att överföringen automatiskt ska avbrytas. En asylsökande får inte tillskrivas  en försening i handläggningen när förseningen beror på att sökanden med suspensiv verkan har överklagat ett beslut om överföring enligt Dublinförordningen. I artikel 15.3 mottagandedirektivet anges att tillträde till arbetsmarknaden inte får upphävas under överklagandeförfaranden. Detsamma bör gälla vid överklagande av beslut om överföring enligt Dublinförordningen. (p. 87, 89).