Det ”skydd” som avses i artikel 11.1 e skyddsgrundsdirektivet [1]ska uppfylla samma krav som det skydd som finns i definitionen för flykting i artikel 2 d jämförd med artikel 7.1 och 7.2 andra meningen i direktivet. 

Ett eventuellt socialt och ekonomiskt stöd som tillhandahålls av privata aktörer, såsom familj eller klan, uppfyller inte kraven på skydd enligt ovan nämnda bestämmelser. Det är därför inte  relevant i bedömningen av om det skydd som tillhandahålls av staten enligt artikel 7.1 a i direktivet är effektivt eller tillgängligt. Det är heller inte relevant för att fastställa om det fortfarande finns en välgrundad fruktan för förföljelse.

Målet rörde upphörande av flyktingstatus enligt artikel 11.1 e skyddsgrundsdirektivet, dvs. att en flykting ska upphöra att vara flykting om han eller hon inte längre kan fortsätta att vägra att begagna sig av skyddet i det land där han eller hon är medborgare eftersom de omständigheter som ledde till att han eller hon erkändes som flykting inte längre föreligger.

EU-domstolen konstaterar först att det ”skydd” som avses i artikel 11.1 e ska uppfylla samma krav som det skydd som finns i definitionen på flykting i artikel 2 d skyddsgrundsdirektivet jämförd med artikel 7.1 och 7.2 andra meningen (p. 39 i domen).

Sedan var frågan om ett eventuellt socialt och ekonomiskt stöd som tillhandahålls av privata aktörer uppfyller kravet på skydd och huruvida ett sådant stöd är relevant för bedömningen av om det skydd som tillhandahålls av staten i den mening som avses i artikel 7.1 a i direktivet är effektivt eller tillgängligt, eller för att fastställa om det fortfarande finns en välgrundad fruktan för förföljelse.

Enligt artikel 7.2 definieras skydd med att de aktörer som anges i artikel 7.1 vidtar rimliga åtgärder för att förhindra att en person förföljs eller lider allvarlig skada, bl.a. genom att ombesörja att det finns ett effektivt rättssystem för avslöjande, åtal och bestraffning av handlingar som innebär förföljelse eller allvarlig skada, och sökanden har tillgång till detta skydd.

I målet var det fråga om ekonomiskt och socialt skydd som ges av en klan i Mogadishu, Somalia. EU-domstolen konstaterar att enbart ett socialt och ekonomiskt stöd inte i sig kan varken förhindra förföljelse eller avslöja, medföra åtal av och bestraffa förföljelse och kan därmed inte anses säkerställa det skydd som krävs enligt artikel 11.1 e jämförd med artikel 7.2. Ett sådant socialt och ekonomiskt stöd skyddar inte mot förföljelse och är därför inte relevant för bedömningen av huruvida skyddet är effektivt eller tillgängligt. Ekonomiska svårigheter omfattas i princip inte av begreppet förföljelse och det innebär att socialt och ekonomiskt stöd för att avhjälpa ekonomiska svårigheter i princip inte bör påverka bedömningen av huruvida det statliga skyddet mot förföljelse är tillräckligt (p. 46-49).