Grunden för ett beslut om uppsikt i syfte att säkerställa en överföring enligt Dublinförordningen finns i artikel 28.2 i förordningen. Utlänningslagens förfaranderegler om uppsikt kompletterar Dublinförordningens bestämmelse.

Bakgrund
MA sökte asyl den 8 mars 2018. Den 24 april beslutade Migrationsverket att avvisa hans ansökan om uppehållstillstånd, avskriva ärendena om statusförklaring och överföra honom till Italien samt ta honom i förvar med stöd av Dublinförordningen (1). Den 16 maj 2018 beslutade Migrationsverket att upphäva beslutet om förvar och istället ställa MA under uppsikt med stöd av 10 kap. 6 § utlänningslagen (2005:716). Migrationsverket angav som skäl för beslutet om uppsikt att MA uppgett att han kommer att samarbeta vid en överföring till Italien, varför det fanns skäl att ändra beslutet om förvar till ett beslut om uppsikt som är en mindre ingripande åtgärd.

MA överklagade beslutet om uppsikt till migrationsdomstolen som upphävde beslutet. Migrationsdomstolen motiverade sitt beslut med att Migrationsverket grundat sitt beslut på felaktig lagstiftning, då man beslutat att ställa MA under uppsikt med stöd av utlänningslagen istället för med stöd av Dublinförordningen.

Migrationsöverdomstolen
Den fråga som Migrationsöverdomstolen skulle ta ställning till var om det fanns förutsättningar att ställa en utlänning som skulle överföras med stöd av Dublinförordningen under uppsikt och hur en sådan prövning i så fall ska göras.

Domstolen uttalar med hänvisning till MIG 2015:5, att det inte är möjligt att besluta om förvar enligt utlänningslagen vid ett förfarande enligt Dublinförordningen, eftersom frågan om förvar regleras i förordningen och EU-rätten har företräde framför nationell rätt.

Domstolen tar därefter ställning till om Dublinförordningen tillåter uppsikt, och konstaterar att i jämförelse med förvar, som är en form av frihetsberövande, måste tvångsåtgärden uppsikt anses utgöra ett exempel på en sådan mindre ingripande åtgärd som avses i artikel 28.2 Dublinförordningen och som därmed är tillåtet för medlemsstaterna att vidta.

På frågan om vilka bestämmelser som ska tillämpas vid ett beslut om uppsikt i syfte att säkerställa en överföring enligt Dublinförordningen, uttalar domstolen att grunden finns i artikel 28.2 i förordningen. Utlänningslagens förfaranderegler om anmälningsskyldighet och ny prövning m.m. kompletterar emellertid Dublinförordningens bestämmelse när det gäller uppsikt eftersom det saknas sådana regler i förordningen.

Domstolen uttalar även att det av ordalydelsen i artikel 28.2 Dublinförordningen framgår att det för ett beslut om uppsikt, liksom för ett beslut om förvar, krävs en betydande risk för att en person avviker. Det är alltså fråga om ett högre krav än vad som gäller för uppsikt enligt utlänningslagen.

I det aktuella målet menar domstolen att det inte kan anses ha varit befogat av migrationsdomstolen att upphäva beslutet med motiveringen att det grundats på fel lagstiftning. Migrationsdomstolen borde istället ha prövat om de sakliga förutsättningarna, för att ställa MA under uppsikt, var uppfyllda. Beslutet om uppsikt hade emellertid upphört att gälla varför det avskrevs.

1. Europaparlamentets och rådets förordning [EU] nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning).