En anmodad stat som avslagit en begäran om över/återtagande enligt artikel 22 resp. 25 Dublinförordningen och som därefter tagit emot en begäran om omprövning enligt artikel 5.2 i tillämpningsföreskrifterna till Dublinförordningen ska sträva efter att besvara begäran inom två veckor.

Om den anmodade staten inte svarar inom denna tid är förfarandet för omprövning definitivt avslutat. Den anmodande staten är då ansvarig stat för prövningen, förutom om denna stat fortfarande förfogar över tid för att göra en ny begäran om över/återtagande enligt artiklarna 21.1 och 23.2 Dublinförordningen.

Frågan i målet
Målet rörde fristerna i artikel 5.2 i tillämpningsföreskrifterna till Dublin II-förordningen (1). Ska en anmodad medlemsstat som har avslagit en begäran om över/återtagande enligt artikel 21 eller 23 Dublin III-förordningen och som därefter fått en begäran om omprövning enligt artikel 5.2 i tillämpningsföreskrifterna, svara inom en viss tid och vad blir följden av att den anmodade medlemsstaten inte besvarar begäran om omprövning?

EU-domstolens dom
EU-domstolen redogör först för fristerna om begäran om övertagande respektive återtagande i artikel 21.1 och artikel 23.2 i Dublin III-förordningen. Om begäran inte sker inom fristerna är följden att den anmodande medlemsstaten blir ansvarig stat. Om den anmodade staten inte besvarar begäran blir denna stat ansvarig. Om överföring inte sker inom fristerna i artikel 29.2 övergår ansvaret till den anmodande staten (p. 58-68 i domen).

Enligt artikel 5.2 i tillämpningsföreskrifterna ska den anmodande staten begära omprövning inom tre veckor från avslaget. Den anmodade staten ska ”sträva efter” att svara inom två veckor. Detta är ett ytterligare förfarande och det ska vara begränsat på ett strikt och förutsägbart sätt, både av hänsyn till rättssäkerheten och för att vara förenligt med tidsramen i Dublinförordningen (p. 74).

Syftet med tidsfristen på två veckor för att svara på en begäran om omprövning i artikel 5.2 är inte att införa en rättslig skyldighet att svara vid äventyr att den anmodade medlemsstaten annars övertar ansvaret (p. 77). Förfarandet utlöser alltså inte samma följder som anges i artikel 22.7 eller 25.2 Dublinförordningen. Tidsfristen på två veckor sätter en definitiv slutpunkt för det ytterligare förfarandet för omprövning, oavsett om den anmodade staten svarar på begäran om omprövning inom den angivna tiden (p. 86).

Svarsfristerna i artiklarna 22.1, 22.6 och 25.1 Dublinförordningen påverkar inte beräkningen av fristerna i artikel 5.2 i tillämpningsförordningen. Den anmodande medlemsstaten har således rätt att begära omprövning inom fristen i artikel 5.2 andra meningen på tre veckor efter avslaget, även om detta ytterligare förfarande efter tvåveckorsperioden i artikel 5.2 tredje meningen skulle avslutas efter det att fristerna i Dublinförordningen har löpt ut (p. 88 -89).

En anmodad stat som avslagit en begäran om över/återtagande enligt artikel 22 resp. 25 Dublinförordningen och som därefter tagit emot en begäran om omprövning enligt artikel 5.2 i tillämpningsföreskrifterna till Dublinförordningen ska alltså i en anda av lojalt samarbete sträva efter att besvara begäran inom två veckor.

Om den anmodade staten inte svarar inom denna tid är förfarandet för omprövning definitivt avslutat. Den anmodande staten är då ansvarig stat för prövningen förutom om denna stat fortfarande förfogar över tid för att göra en ny begäran om över/återtagande enligt artiklarna 21.1 och 23.2 Dublinförordningen.

1. EU:s förordning 1560/2003/EG och delvis ändrad i genomförandeförordning 118/2014/EU.