Artikel 46 i asylprocedurdirektivet och artikel 13 i återvändandedirektivet hindrar inte en nationell lagstiftning som innehåller en möjlighet att överklaga ett avgörande av en domstol i första instans, som har fastställt ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd och ett beslut om återvändande, då överklagandet inte har automatisk suspensiv verkan. Detta även om den berörda personen åberopar en allvarlig risk för ett åsidosättande av principen om non-refoulement.

Frågan var huruvida artikel 46 i asylprocedurdirektivet (2013/32/EU) och artikel 13 i återvändandedirektivet (2008/115/EG), mot bakgrund av artiklarna 18, 19.2 och 47 i EU-stadgan, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som innehåller en möjlighet att överklaga ett avgörande av domstol i första instans som har fastställt ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd och ett återvändandebeslut, men som innebär att överklagandet saknar automatisk suspensiv verkan, även om den berörda personen åberopar en allvarlig risk för brott mot principen om non-refoulement (1).

EU-domstolen konstaterar att även om direktiven innehåller en skyldighet för medlemsstaterna att införa ett effektivt rättsmedel mot beslut om avslag på ansökningar om internationellt skydd och mot beslut om återvändande, så åläggs inte medlemsstaterna att föreskriva att personer som har fått avslag på sitt överklagande i första instans, ska ha rätt att överklaga till andra instans, och än mindre att överklagandet automatiskt ska ha suspensiv verkan. Inte heller kan några sådana krav härledas ur direktivens systematik och syfte (p. 23-24 i domen).

Tolkningen av direktiven ska göras i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som finns i EU-stadgan, bl. a. artikel 47 i stadgan. En person som vid ett återvändande riskerar att utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling måste ha tillgång till ett rättsmedel med automatisk suspensiv verkan mot beslutet. Överklagandet måste dessutom låta samtliga verkningar av beslutet om återvändande upphöra att gälla under överklagandet har avgjorts och, om så sker, till dess att överklagandet har avgjorts (2). Artikel 47 i stadgan har dock heller inte något krav på prövning i två domstolsinstanser (p. 29-30).

Artikel 47 första stycket i EU-stadgan notsvaras av artikel 13 i Europakonventionen och ska då ha samma räckvidd och innebörd som denna. EU-domstolen måste då säkerställa att dess tolkning av artikel 47 första stycket i stadgan garanterar en skyddsnivå som inte krockar med skyddsnivån enligt artikel 13 i Europakonventionen. Om en person vid en utvisning riskerar att utsättas för behandling i strid med artikel 3 i Europakonventionen, innebär dock inte Europadomstolens praxis att de konventionsbundna staterna är skyldiga att ha en möjlighet till domstolsprövning i två instanser, eller att ett överklagande automatiskt ska ha suspensiv verkan (3) (p. 31-32).

Artikel 46 i asylprocedurdirektivet och artikel 13 i återvändandedirektivet hindrar inte en nationell lagstiftning som innehåller en möjlighet att överklaga ett avgörande där en domstol i första instans har fastställt ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd och ett beslut om återvändande, då överklagandet inte har automatisk suspensiv verkan. Detta även om den berörda personen åberopar en allvarlig risk för ett åsidosättande av principen om non-refoulement.

1. Enligt artikel 46.1 i asylprocedurdirektivet ska den sökande ha rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot bl.a. ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd. Enligt artikel 46.3 ska ett effektivt rättsmedel medföra full omprövning och prövning av det aktuella behovet av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna. Enligt artikel 46. ska den sökande få stanna på territoriet till dess att tidsfristen för ett överklagande har löpt ut och, om de har utövat denna rätt inom utsatt tid, i avvaktan på resultatet av omprövningen. Enligt artikel 13.1 i återvändandedirektivet, jämförd med artikel 12.1 i samma direktiv, ska en person ha tillgång till ett effektivt rättsmedel för att kunna överklaga ett beslut om återvändande inför en behörig rättslig myndighet.

2. Se dom i C-181/16, Gnandi, p. 56, och 61 och där angiven rättspraxis.

3. Se dom den 5 juli 2016, Appl. no. 29094/09, A.M. mot Nederländerna, p. 70.