Tillämpningen av artikel 28.3 a rörlighetsdirektivet förutsätter att personen har permanent uppehållsrätt.

Kravet på ”uppehåll under de föregående tio åren” i artikel 28.3 a vid fängelsestraff kan anses vara uppfyllt om det efter en helhetsbedömning kan konstateras att integrationen inte har brutits trots fängelsestraffet. Helhetsbedömningen ska bl.a. beakta integrationen innan straffet, arten av och omständigheterna kring brottet samt beteendet under frihetsberövandet.

Tioårsperioden ska beräknas från dagen för det ursprungliga utvisningsbeslutet.

Den första frågan var om det förstärkta skyddet mot utvisning i artikel 28.3 a i rörlighetsdirektivet, 2004/38/EG, förutsätter att personen har permanent uppehållsrätt (PUR).

EU-domstolen finner att även om det inte framgår direkt av ordalydelsen, så kan en unionsmedborgare endast komma i åtnjutande av den förstärkta skyddsnivån i artikel 28.3 a under förutsättning att han/hon först uppfyller det första villkoret för beviljande av skydd i artikel 28.2, d v s PUR enligt artikel 16. Artikel 28.3 a kräver alltså att personen har PUR (p. 49 i domen).

Den andra frågan gällde precisering av kravet ”uppehållit sig i den mottagande medlemsstaten under de tio föregående åren”.

EU-domstolen har i C-400/12 p. 33- 35 slagit fast att det måste göras en helhetsbedömning om integrationen i den mottagande medlemsstaten har upphört eller inte och i denna bedömning ska personens vistelse om tio år beaktas. Den hänskjutande domstolen begärde att EU-domstolen skulle precisera vilka faktorer som kan beaktas vid bedömningen av integrationen.

EU-domstolen uttalar att det varje gång ska göras en helhetsbedömning av personens situation vid den tidpunkt då frågan om utvisning uppkommer. När det gäller bortovaro från medlemsstaten under tioårsperioden ska beaktas hur längden av varje period av bortovaro, hur lång den sammanlagda bortovaron varit och hur ofta personen inte har vistats i medlemsstaten. Det ska avgöras huruvida bortovaron är ett tecken på att centrum för personens levnadsintressen har flyttats till en annan stat (p. 69).

När det gäller fängelsevistelse, ska det enligt C-400/12 göras en helhetsbedömning av integrationen. Ju starkare anknytningen till medlemsstaten är, desto mindre är sannolikheten för att frihetsberövandet har lett till att anknytningen upphört och att den då skulle vara ett avbrott i vistelsetiden. Andra faktorer som ska beaktas är arten av det brott som ligger till grund för fängelsevistelsen, omständigheterna kring brottet samt omständigheter kring personens beteende under frihetsberövandet. Även om omständigheterna kring brottet talar för att personen har tagit avstånd från samhället i medlemsstaten, kan beteendet under frihetsberövandet antingen bidra till att stärka ett avståndstagande eller tvärtom att integrationen ska fortsätta eller återupprättas (p. 70-74).

När det gäller en person som redan tidigare uppfyllde kravet på tio års sammanhängande vistelse innan fängelsevistelsen, medför fängelsestraffet inte automatiskt att tioårsperioden avbryts.

Den sista frågan gällde beräkning av vistelsetiden. Här konstaterar EU-domstolen med hänvisning till p. 65 i domen och referensen till C-400/12 p. 24, att vistelsetiden på tio år ska beräknas bakåt i tiden från och med dagen för utvisningsbeslutet.

Denna tolkning påverkar inte frågan om vid vilken tidpunkt det ska bedömas om det föreligger ”hänsyn till” eller ”hot mot” ”allmän ordning eller säkerhet” enligt artikel 28.1 resp. 28.2 eller ”tvingande hänsyn till allmän säkerhet” enligt artikel 28.3. Detta ska bedömas vid beslutstillfället, men det kan behövas att göra en ny bedömning om verkställigheten sker lång tid efter beslutet. Domstolarna ska vid sin överprövning beakta omständigheter som uppkommit eftermyndigheternas beslut och då göra en aktuell bedömning av om det fortfarande föreligger hot/motsvarande mot allmän ordning och säkerhet.