Migrationsöverdomstolens avgörande den 20 december 2017 i MIG 2017:27 (mål nr UM 8683-16)

Den omständigheten att en annan EU-stat har beviljat en utlänning status som subsidiärt skyddsbehövande utgör inte hinder för svenska myndigheter att, efter prövning av skyddsbehovet i förhållande till hemlandet, besluta att verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning ska ske genom att utlänningen sänds till sitt hemland.

Frågan i målet 
X var somalisk medborgare och hade status som subsidiärt skyddsbehövande i Italien. Han ansökte om asyl i Sverige, vilket resulterade i att Migrationsverket prövade hans ansökan i sak. Verket avslog hans ansökan om asyl och beslutade om utvisning till Somalia eller ett annat land som tog emot honom. Migrationsdomstolen ändrade beslutet på så sätt att utvisning skulle ske till Italien.

Frågan i målet var om den omständigheten att en annan EU-stat har beviljat en utlänning internationellt skydd utgjorde hinder för svenska myndigheter att besluta att verkställighet av ett avlägsnandebeslut ska ske genom att utlänningen sändes till sitt hemland.

Rättslig reglering
En person som har beviljats internationellt skydd (flyktingstatus och status som subsidiärt skyddsbehövande) har enligt art. 21 i skyddsgrundsdirektivet (2011/95/EU) ett skydd mot avvisning på så sätt att medlemsstaterna ska respektera principen om non-refoulement. Vid verkställighet ska principen om non-refoulement också respekteras på så sätt att verkställigheten av ett avlägsnande ska skjutas upp om det strider mot principen (art. 9.1 a återvändandedirektivet, 2008/115 /EG). Principen om non-refoulement har sitt ursprung i art. 33.1 i Genèvekonventionen och innebär att en person inte får sändas till ett område där utlänningens liv eller frihet skulle hotas på grund av någon omständighet som utgör en av flyktinggrunderna eller där personen riskerar att utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling. Förbudet mot refoulement avser inte bara åtgärder som leder till att utlänningen sänds till hemlandet utan även till områden där han eller hon inte är skyddad mot risken för vidaresändning till hemlandet. I svensk rätt finns principen uttryckt i 5 kap. 1 b § och 12 kap. 1-3 §§ utlänningslagen.

Migrationsöverdomstolens bedömning
Migrationsöverdomstolen konstaterar först att den aktuella situationen inte regleras i vare sig asylprocedurdirektivet, skyddsgrundsdirektivet eller återvändandedirektivet. Alla tre direktiven tydliggör dock att principen om non-refoulement måste beaktas.

Domstolen finner att Migrationsverket och migrationsdomstolen har prövat X:s ökan om asyl i förhållande till hans hemland Somalia och bedömt att han inte riskerar någon skyddsgrundande behandling vid ett återvändande dit. Denna bedömning innefattar den prövning som principen om non-refoulement kräver. Det finns därmed inget hinder mot att besluta att X ska utvisas till hemlandet Somalia.

Enligt 12 kap. 4 § tredje stycket utlänningslagen har en utlänning alltid möjlighet att välja att resa till det land som beviljat skyddsstatus i stället för att återvända till sitt hemland. Dessutom kan enligt 8 kap. 20 § utlänningslagen mer än ett land anges i utvisningsbeslutet om det finns särskilda skäl. Det finns därmed möjlighet att besluta om verkställighet av ett utvisningsbeslut till en annan medlemsstat som beviljat utlänningen internationellt skydd.

X har laglig rätt att vistas i Italien. Enligt art. 24.2 skyddsgrundsdirektivet har Italien nämligen på grund av den beviljade statusen som subsidiärt skyddsbehövande en skyldighet att utfärda uppehållstillstånd till X. Detta ansågs vara sådana särskilda skäl enligt 8 kap. 20 § utlänningslagen att även ange verkställighet till Italien i utvisningsbeslutet.

Slutligen hade X inte fått en tidsfrist för frivillig avresa och därför skulle ett återreseförbud meddelas enligt 8 kap. 23 § första stycket utlänningslagen. Det skulle innebära att han inte fick resa in i Schengenområdet. Men eftersom utvisningsbeslutet kan verkställas genom att han reser till en Schengenstat ansågs det finnas särskilda skäl som talar mot att i hans fall meddela ett återreseförbud.

Huvuddokument:

Sökhjälpöppnas i nytt fönster
 Skriv ut
Dokumentinformation
Instans:
Migrationsöverdomstolen
Beslutsdatum:
2017-12-20
Dokumentnr:
40779
 
Referens:
Migrationsverket, Migrationsöverdomstolen,
Migrationsöverdomstolens avgörande den 20 december 2017 i MIG 2017:27 (mål nr UM 8683-16),
2017-12-20
 

Ämnesord:

Praxis, Praxisgrundande beslut, Migrationsöverdomstolen

Rättsfallssamling

Rättsfallsämnesord:
Non-refoulement, Praxis, Skyddsgrundsdirektivet, Utvisning, Flera länder, Migrationsöverdomstolen

Tema:
Skyddsskäl

Underkategori:
Flera länder