Bakgrund
NN ansökte om asyl i Sverige och Migrationsverket beslutade att avvisa hans ansökan och att överföra honom till Italien med stöd av Dublinförordningen. Beslutet verkställdes aldrig och överföringsfristen löpte ut. NN ansökte på nytt om asyl i Sverige i juni 2014.
Det hade framkommit att NN hade uppehållstillstånd som subsidiärt skyddsbehövande i Italien. Under tiden i Sverige hade NN kommit att sammanleva med en kvinna som var asylsökande i Sverige. De hade fått en dotter tillsammans som i december 2015 hade beviljats permanent uppehållstillstånd och flyktingstatus i Sverige.
NN åberopade då även anknytning till dottern som grund för uppehållstillstånd. Migrationsverket beslutade i mars 2016 att avvisa NN:s ansökan om uppehållstillstånd samt att utvisa honom till Italien med stöd av 5 kap. 1 b § första stycket 1 utlänningslagen (UtlL).
Frågan i målet
Den fråga som Migrationsöverdomstolen skulle ta ställning till var om det var riktigt att avvisa NN:s ansökan om uppehållstillstånd på grund av att han hade beviljats skyddsstatus i Italien samtidigt som Migrationsverket under handläggningen av hans ärende hade beviljat hans dotter permanent uppehållstillstånd och flyktingstatus i Sverige.
Migrationsöverdomstolens dom
Migrationsöverdomstolen hänvisar först till att 5 kap. 1 b § första stycket 1 utlänningslagen (UtlL) är fakultativ, vilket innebär att en asylansökan får prövas i sak även om förutsättningarna för att avvisa den är uppfyllda. Det måste i det enskilda fallet göras en bedömning av de grunder som den sökande har anfört till stöd för att få ansökan prövad i Sverige. Domstolen konstaterar sedan att principen om familjens enhet (d v s att i möjligaste mån hålla samman en familj) är grundläggande i svensk migrationsrätt. Rätten till uppehållstillstånd i 5 kap. 3 § första stycket 5 UtlL syftar till familjesammanhållning. Den vuxne och barnet ska ha någorlunda samtidiga asylprocesser i Sverige.
NN:s ärende om uppehållstillstånd var öppet då dottern ansökte om asyl och även när hennes ärende avgjordes. NN och dottern befann sig samtidigt i Sverige och hade samtidiga asylprocesser här.
Migrationsöverdomstolen uttalar att eftersom bestämmelsen i 5 kap. 1 b § första stycket 1 UtlL är fakultativ, finns det i det enskilda fallet en möjlighet för Migrationsverket att avstå från att tillämpa bestämmelsen även om förutsättningarna för att avvisa en ansökan om uppehållstillstånd är uppfyllda. Bestämmelsen i 5 kap. 3 § första stycket 5 UtlL är obligatorisk. När denna bestämmelse är tillämplig får dessutom ansökan bifallas enligt 5 kap. 18 § andra stycket 6, även om utlänningen befinner sig i Sverige. Migrationsöverdomstolen uttalar att även om möjligheten att underlåta att tillämpa 5 kap. 1 b § UtlL bör vara synnerligen begränsad , måste den nu aktuella bestämmelsen om familjesammanhållning i 5 kap. 3 § första stycket 5 anses ha företräde framför 5 kap. 1 b §. Migrationsverket skulle därför inte ha avvisat NN:s ansökan om uppehållstillstånd utan ha tagit upp den till prövning i sak.
Målet återförvisas till Migrationsverket för prövning av NN:s ansökan om uppehållstillstånd i sak.
Ämnesord:
Rättsfallssamling
Rättsfallsämnesord:
Anknytning till barn, Praxis, Familjens enhet, Migrationsöverdomstolen, Avvisning
Tema:
Processuella frågor
Underkategori:
Ordning i prövningen
Tema:
Inresa och visering
Underkategori:
Tredjelandsmedborgare med uppehållstillstånd i annat EU-land