Sammanfattning av EU-domstolens dom den 13 september 2017 i mål C-60/16 (M. Khir Amayry mot Migrationsverket)

När en person tas i förvar med stöd av Dublinförordningen (DF) först efter att en begäran har accepterats av mottagande stat utgör förordningen inget hinder mot att förvarstidens längd bestäms till två månader i enlighet med nationell lagstiftning, under förutsättning att denna inte förlängs mer än sex veckor från dagen då ett eventuellt överklagande inte längre har suspensiv verkan. Tillämpningen av nationell lagstiftning som föreskriver en förvarstid på tre eller tolv månader i motsvarande situation är inte godtagbar.

De antal dagar som en person har hållits i förvar efter en accept ska inte räknas av från sexveckorsfristen i Art. 28 DF som löper från den dag då överklagandet inte längre har suspensiv effekt.

Sexveckorsfristen i Art. 28.3 DF som löper från den dag då överklagandet inte längre har suspensiv effekt ska tillämpas även när den berörda personen inte uttryckligen har begärt att överföringsbeslutet ska inhiberas.

Fråga om beräkning av förvarstid i fall då beslut om förvar fattas först efter att ansvaret har accepterats av anmodad medlemsstat Den första frågan domstolen tog ställning till är från vilken dag sexveckorsfristen i Art. 28.3 DF ska beräknas i rubricerade fall, då sökanden inte är tagen i förvar vid tidpunkten då den anmodade medlemsstaten accepterar sitt ansvar för honom eller henne, utan då sökanden tas i förvar först senare. Domstolen tog också ställning till om det i sådana fall är möjligt att istället tillämpa de förvarstider som anges i 10 kap. 4 § utlänningslagen (1) om verkställighetsförvar.

I Art. 28.3 andra stycket DF anges följande: ”Om en person hålls i förvar ska en framställan om övertagande eller återtagande göras senast en månad efter det att ansökan lämnades in”.

I tredje stycket, samma lagrum anges: ”Om en person hålls i förvar enligt denna artikel ska överföringen av denna person verkställas […] senast inom sex veckor från det att en annan medlemsstats framställan om övertagande eller återtagande av den berörda personen godtogs implicit eller explicit eller från den tidpunkt då överklagandet eller omprövningen inte längre har suspensiv verkan enligt Art. 27.3”.

EU-domstolen konstaterar först att det inte är möjligt att med utgångspunkt enbart i ordalydelsen av Art. 28.3 DF avgöra om bestämmelsen ska tillämpas på samtliga fall där en person hålls i förvar eller enbart sådana fall där sökanden redan är tagen i förvar vid tillfället för den anmodade medlemsstatens accept. Domstolen konstaterar att Art. 28.3 DF, om den skulle tillämpas vid samtliga fall, skulle innebära att förvaret bara kunde pågå i sex veckor från accepten även i sådana fall beslutet om förvar fattades först senare, samt att en medlemsstat i sådana fall bara under en mycket kort tidsperiod (eller i värsta fall inte alls) skulle ha möjlighet att hålla en person i förvar. En sådan tolkning menar EU-domstolen skulle riskera att hindra en överföring till ansvarig medlemsstat, samt därmed även tillämpningen av förordningen.

Art. 28.3 tredje stycket DF ska i stället tolkas så att sexveckorsfristen endast ska tillämpas då personen redan hålls i förvar vid tillfället för den anmodade medlemsstatens accept eller från den tidpunkt överklagandet inte längre har suspensiv verkan. Om en person tas i förvar efter accepten kan förvarstiden alltså bara beräknas enligt förordningen från den dag då överklagandet inte längre har suspensiv verkan.

I Dublinförordningen finns ingen bortre tidsgräns för hur länge någon kan hållas i förvar men EU-domstolen anser att en förvarstid på tre eller tolv månader överstiger den tid som rimligen kan krävas för att verkställa en överföring. Däremot kan en förvarstid på två månader i enlighet med svensk nationell lag inte anses vara orimlig. Detta beror bl.a. på att medlemsstaterna har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning och att nationella domstolar kan kontrollera besluten.

Om överklagandet inte längre har suspensiv verkan enligt Art. 27.3 DF efter att en person har tagits i förvar, får förvaret dock endast bestå i sex veckor från den dagen oavsett eventuell tillämpning av nationell lag.

Fråga om avräkning av förvarstid

Nästa fråga domstolen tog ställning till är om det ska ske en avräkning från sexveckorsfristen i Art. 28.3 DF i sådana fall sökanden redan har hållits i förvar tidigare när den anmodade medlemsstaten accepterar sitt ansvar.

EU-domstolen menar att om den berörda personen överklagar ett beslut om överföring först efter att ha hållits i förvar i flera veckor skulle en minskning av sexveckorsfristen genom en avräkning i praktiken frånta myndigheten möjligheten att verkställa överföringen innan förvaret upphör och även möjligheten att ta personen i förvar i syfte att förhindra att han eller hon avviker.

Det antal dagar personen har hållits i förvar efter accepten ska därför inte räknas av från sexveckorsfristen i Art. 28.3, som löper från den tidpunkt då överklagandet inte längre har suspensiv verkan.

Frågan om sexveckorsfristen i art. 28.3 ska tillämpas även när den berörda personen inte har yrkat inhibition i överklagandet.

EU-domstolen konstaterar inledningsvis under den sista frågan att förekomsten av suspensiv verkan innebär att överföringen inte får genomföras, samt att det i sammanhanget inte har någon avgörande betydelse om sökanden begärt inhibition eller inte.

Domstolen anger vidare att de medlemsstater som har velat förstärka sökandenas domstolsskydd genom att föreskriva att ett överklagande har suspensiv verkan utan föregående domstolsprövning, inte kan komma i ett sämre läge än vad som gäller för de medlemsstater som inte har ansett detta vara nödvändigt. Det skulle nämligen bli fallet om de förstnämnda medlemsstaterna inte kunde förfoga över en tillräcklig tidsfrist för verkställighet när den berörda personen hålls i förvar och överklagar överföringsbeslutet.

I Art. 28.3 DF hänvisas emellertid endast till Art. 27.3 DF och inte till situationen i Art. 27.4, där den suspensiva effekten inte följer av lag eller domstolsavgöranden utan av ett beslut av den behöriga myndigheten. Denna situation anser dock EU-domstolen vara jämförbar med att ett överklagande får suspensiv verkan enligt Art. 27.3.

Vid tolkningen att ett inhibitionsbeslut som har fattats med stöd av Art. 27.4 i ett fall då personen inte hålls i förvar, inte skulle medföra suspensiv effekt skulle också få till följd att överföringsfristen ändå ska räknas från accepten enligt huvudregeln. En sådan tolkning skulle därför frånta bestämmelsen i Art. 27.4 DF dess ändamålsenliga verkan eftersom den inte skulle kunna användas utan att riskera att hindra verkställandet av överföringsbeslutet inom angivna frister.

EU-domstolen kommer således fram till att sexveckorsfristen i Art. 28.3 DF som löper från den tidpunkt då överklagandet inte längre har suspensiv verkan även ska tillämpas när den berörda personen inte uttryckligen har begärt att överföringsbeslutet ska inhiberas.

(1). Två månader, tre månader om det finns synnerliga skäl och maximum tolv månader om utlänningen inte samarbetar eller det tar tid att införskaffa nödvändiga handlingar.

Huvuddokument:

Sökhjälpöppnas i nytt fönster
 Skriv ut
Dokumentinformation
Instans:
EU-domstolen
Beslutsdatum:
2017-10-13
Dokumentnr:
40452
 
Referens:
Migrationsverket, Europadomstolen,
Sammanfattning av EU-domstolens dom den 13 september 2017 i mål C-60/16 (M. Khir Amayry mot Migrationsverket) ,
2017-10-13
 

Ämnesord:

Praxis, Förvar, Dublinförordningen, Internationella avgöranden, Inhibition

Rättsfallssamling

Rättsfallsämnesord:
Praxis, Tidsfrister, Dublinförordningen, EU-domstolen, Förvar, Inhibition, Internationella avgöranden

Tema:
Förvar

Underkategori:
Tidsfrister

Tema:
Dublinförordningen

Underkategori:
Frister