Vid överklagande av ett beslut om överföring med stöd av Dublinförordningen kan den enskilde åberopa en felaktig tillämpning av ansvarskriterierna då det gäller otillåten passage av en medlemsstats gräns i art. 13.1.
Ett överklagande med suspensiv verkan innebär att fristen i art. 29.2 för verkställighet kommer att löpa ut först sex månader efter att överklagandet slutligt prövats. Detta även vid begäran om förhandsbegärande av EU-domstolen förutsatt att överklagandet hos den nationella domstolen har suspensiv verkan enligt art. 27.3 Dublinförordningen.

Bakgrund
A. S. reste i början av 2016 in i EU-området i Grekland och vidare upp till gränsen till Kroatien som organiserade vidare transport till den slovenska gränsen. Han nekades senare inresa i Österrike och ansökte då om asyl i Slovenien. De slovenska myndigheterna beslutade med stöd av Dublinförordningen att inte pröva asylansökan och om överföring till Kroatien som ansvarig medlemsstat, eftersom A.S. utan tillstånd hade passerat gränsen till Kroatien från tredjeland.

Fråga om åberopande av oriktig tillämpning av ansvarskriterierna
Den första frågan var om den enskilde vid ett överklagande av ett beslut om överföring kan åberopa en oriktig tillämpning av ansvarskriterierna vad gäller otillåten passage enligt art. 13.1 Dublinförordningen. EU-domstolen finner att samma överväganden som gjordes i domen den 7 juni 2016 i mål C-63/15 (Ghezelbash) gäller även vid kriteriet i art. 13.1. Artikel 27.1 ska alltså tolkas så att den enskilde vid överklagande av ett beslut om överföring kan åberopa en felaktig tillämpning av ansvarskriterierna då det gäller otillåten passage av en medlemsstats gräns i art. 13.1 Dublinförordningen.

Fråga om beviljad inresa för genomfart är otillåten passage enligt Dublinförordningen
Nästa fråga var om den beviljade inresan i Kroatien med syfte att resa igenom för att ansöka om asyl i en annan medlemsstat utgör att ”passera gränsen till den första medlemsstaten utan tillstånd”. I så fall kan art. 13.1 Dublinförordningen medföra att Kroatien blir ansvarig medlemsstat. Detta var samma fråga som hade avgjorts av EU-domstolen samma dag i dom C-646/16 (Jafari) och där funnit att en person som vid exceptionellt stor inströmning tillåtits resa in i en medlemsstat utan att uppfylla gällande inresevillkor för genomresa för att söka asyl i en annan medlemsstat, ska anses ha passerat gränsen till den första medlemsstaten utan tillstånd i den mening som avses i art. 13.1 Dublinförordningen.

Fråga om hur fristen i art. 29 beräknas vid ett överklagande
Slutligen var frågan om de frister som finns i art. 13.1 och 29.2 Dublinförordningen fortsätter att löpa efter överklagande av ett överföringsbeslut, även när en nationell domstol begär förhandsavgörande av EU-domstolen.

EU-domstolen uttalar att fristen i art. 13.1 måste iakttas redan under förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat. Ett överklagande av ett beslut om överföring efter en asylansökan har ingen betydelse för beräkningen av fristen i art. 13.1.

Art. 29.2 preciserar följderna av att fristen för att verkställa överföringen i art. 29.1 har löpt ut. Däri anges att sexmånadersfristen börjar löpa efter att det har fattats ett slutligt beslut av ett överklagande med suspensiv verkan enligt art. 27.3. Ett överklagande med suspensiv verkan innebär att fristen för verkställighet kommer att löpa ut först sex månader efter att överklagandet slutligt prövats. Detta även om en nationell domstol beslutar att begära förhandsbegärande av EU-domstolen förutsatt att överklagandet hos den nationella domstolen har suspensiv verkan enligt art. 27.3 Dublinförordningen.