Migrationsöverdomstolen fann att en underårig pojke som saknade både nätverk i Afghanistan och lokalkännedom om landet var särskilt sårbar. Med hänsyn till det och med beaktande av den mycket svåra situationen för barn i Afghanistan, ansåg domstolen att han var att anse som alternativt skyddsbehövande i enlighet med 4 kap. 2 § första stycket 1 första ledet utlänningslagen.

Bakgrund

Den afghanske medborgaren H, född 1999, ansökte i december 2014 om asyl i Sverige. Han anförde att han är shiamuslim av etniciteten hazara och född i provinsen Ghazni. Tillsammans med sin familj flyttade han till Iran när han var liten. Vid ett återvändande till Afghanistan riskerar han att bli dödad på grund av den markkonflikt hans far varit inblandad i. Han är även rädd för att tvångsrekryteras till militären i Syrien. Vidare skulle han bli illa behandlad på grund av sin etnicitet. Han har inte heller någon som kan ta hand om honom i Afghanistan.

Migrationsverket beslutade att bevilja H permanent uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande omständigheter men avslå hans yrkande om statusförklaring och resedokument. Verket motiverade sitt beslut med att det inte framkommit något i ärendet som tyder på att det, vid en framåtsyftande bedömning, skulle finnas en konkret eller individuell hotbild mot honom på grund av etnicitet, religion eller någon annan grund i flyktingbestämmelsen. Det har inte heller vid en framåtsyftande bedömning gjorts sannolikt att det finns en konkret, reell och individuell hotbild mot honom med anledning av den åberopade markfejden eller något annat skäl. Han ansågs inte heller skyddsbehövande på grund av säkerhetsläget i landet. Verket ansåg därför inte att H var alternativt skyddsbehövande eller övrig skyddsbehövande.

Migrationsverket bedömde dock att H skulle riskera att ta skada i sin psykosociala utveckling om han skulle resa till Afghanistan för att bosätta sig där, eftersom det saknas barnhem som skulle kunna tillgodose hans grundläggande behov. Han beviljades därför permanent uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande omständigheter.

H överklagade Migrationsverkets beslut till migrationsdomstolen och yrkade att han skulle beviljas flyktingstatusförklaring, alternativ skyddsstatus eller övrig skyddsstatusförklaring.

Migrationsdomstolen ansåg inte att H var att betrakta som flykting. Han var dock som ensamt barn utan något nätverk, i en särskilt utsatt situation. Även omständigheten att H var hazar och inte vistats i Afghanistan försatte honom i en mycket riskabel och svår situation vid ett återvändande. Även i staden Kabul skulle han mötas av svåra förhållanden. Vid en sammatagen bedömning ansåg migrationsdomstolen att H var alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 § första stycket 1 första ledet utlänningslagen.

Migrationsöverdomstolen

Migrationsöverdomstolen instämde i underinstansernas bedömning att H saknade särskild anknytning till någon del i Afghanistan varför hans åberopade skyddsskäl prövades mot hela Afghanistan.

Domstolen ansåg inte att förhållandena i Afghanistan är sådana att shiitiska hazarer generellt riskerar att utsättas för förföljelse vid ett återvändande dit. Därefter tar domstolen ställning till om H riskerar skyddsgrundade behandling på grund av att han är ett barn. Enligt domstolen kan inte situationen i allmänhet i Afghanistan anses vara sådan att det är rimligt att tala om barn som viss samhällsgrupp. Inte heller den omständigheten att H är ett barn utan nätverk och därmed särskilt utsatt innebär att han kan anses tillhöra en viss samhällsgrupp i den mening som avses i utlänningslagen. Domstolen ansåg därför att H inte var flykting enligt 4 kap. 1 § utlänningslagen varför han inte kunde beviljas flyktingstatusförklaring.

Domstolen prövade därefter frågan om H är alternativt skyddsbehövande. I likhet med underinstanserna fann domstolen att H inte hade gjort sannolikt att det finns en konkret och personlig hotbild mot honom på grund av faderns markkonflikt.

Domstolen tar därefter ställning till om de hot och svårigheter H som barn utan nätverk kan komma att möta i Afghanistan innebär att han är i behov av internationellt skydd. Det krävs enligt EU-domstolens dom i mål C-465/07 en specifik risk för att den som ansöker om alternativt skydd kommer att lida en viss typ av skada.

Domstolen konstaterade att det av landinformationen framgår att barn i Afghanistan är särskilt utsatta för våld. Enligt domstolen måste dessa handlingar, oavsett vem som utför dem, anses utgöra sådan omänsklig eller förnedrande behandling som avses i 4 kap. 2 § första stycket 1 utlänningslagen. Det finns inget skydd att få för sådant våld och internflykt för ett barn utan nätverk eller annat stöd är inte relevant.

Domstolen konstaterar att H varken har föräldrar eller släkt som skulle kunna skydda och hjälpa honom i Afghanistan. Han har inte heller något annat nätverk i landet. Vidare saknar han lokalkunskap om Afghanistan. Hans personliga förhållanden gör honom därför sammantaget särskilt sårbar. Med hänsyn till det och med beaktande av den mycket svåra situationen för barn i Afghanistan och att barn är särskilt utsatta för både våld och andra allvarliga övergrepp, anser domstolen att det finns grundad anledning att anta att H, även vid en framåtsyftande bedömning, löper en individuell och specificerad risk att utsättas för våld och andra övergrepp om han återvänder dit. Domstolen anser därför att H är alternativt skyddsbehövande i enlighet med 4 kap. 2 § första stycket 1 första ledet utlänningslagen varför han beviljas alternativ skyddsstatusförklaring.