Bestämmelsen om rätt till rättsligt bistånd och biträde i det omarbetade asylprocedurdirektivet är tillämplig vid överklagande av Migrationsverkets beslut att inte bevilja ny prövning och kan åberopas direkt inför domstolen utan att ha genomförts i nationell rätt.

Bakgrund och frågan i målet

Migrationsverket hade beslutat att avslå NN:s ansökan om uppehållstillstånd grundad på asylskäl och att utvisa henne till hemlandet. Beslutet hade vunnit laga kraft. NN hade därefter lämnat in en ny ansökan om uppehållstillstånd och bl.a. anfört att det förelåg sådana hinder mot att verkställa utvisningen som avses i 12 kap. 1 – 3 §§ utlänningslagen (2005:716), (UtlL). Migrationsverket beslutade att inte bevilja NN uppehållstillstånd enligt 12 kap. 18 § UtlL och att inte bevilja ny prövning enligt 12 kap. 19 § samma lag. NN överklagade Migrationsverkets beslut till migrationsdomstolen och yrkade att frågan om uppehållstillstånd skull tas upp till ny prövning. Hon yrkade även att ett offentligt biträde skulle förordnas och anförde att hon har rätt till biträde enligt bestämmelserna i det omarbetade asylprocedurdirektivet[1](APD), vilket hon menade har direkt effekt. Migrationsdomstolen avslog begäran om offentligt biträde.

Frågan i målet

Frågan var om NN hade rätt till offentligt biträde vid överklagande av Migrationsverkets beslut att inte bevilja ny prövning enligt 12 kap. 19 § UtlL med stöd av asylprocedurdirektivet, trots att någon sådan rätt inte finns enligt nationell lag.

Rättslig reglering

18 kap. 1 § UtlL innehåller en uttömmande uppräkning av i vilka fall offentligt biträde kan förordnas i mål enligt utlänningslagen. [2]I fråga om verkställighet av avlägsnandebeslut kan offentligt biträde endast förordnas om inhibition har meddelats eller om ny prövning har beviljats.

Enligt art. 40.2 APD ska en efterföljande ansökan prövas preliminärt med avseende på om det framkommit eller åberopats skäl som avgörande bidrar till att den sökande kan beviljas internationellt skydd. I så fall ska ansökan prövas på nytt (art. 40.3). Om en efterföljande ansökan inte ska prövas på nytt, ska den nekas prövning enligt art. 33.2 d (art. 40.5).  I så fall har den sökande rätt till ett effektivt rättsmedel (art. 46.1 a (ii)). Av art. 20.1 APD framgår att medlemsstaterna ska se till att kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde ska beviljas på begäran i vissa överklaganden enligt direktivet, bl.a. då en ansökan inte tas upp till prövning enligt art. 33.2. Av art. 20.3 framgår att medlemsstaterna får föreskriva att sådant rättsligt bistånd inte ska beviljas om en domstol anser att den sökandes överklagande saknar rimliga utsikter till framgång.

Principen om direkt effekt

Denna princip innebär att unionsrättsliga bestämmelser kan ge upphov till individuella rättigheter för enskilda gentemot medlemsstaterna. Om en medlemsstat inte har genomfört ett direktiv i nationell rätt inom den frist för införlivande som direktivet föreskriver, kan enskilda åberopa en direktivbestämmelse som grundar rättigheter för enskilda som kan göras gällande mot staten. Bestämmelsen måste vara ovillkorlig, klar och precis.[3]

Kravet på ovillkorlighet innebär att det inte krävs motsvarande bestämmelser i t.ex. nationell lagstiftning för att kunna tillämpas. För det fall ett direktiv lämnar ett visst handlingsutrymme till medlemsstaterna för att genomföra vissa av direktivets bestämmelser, innebär inte detta att enskilda kan förvägras rätten att åberopa dem.[4]

En medlemsstat som inte har utnyttjat möjligheten att göra undantag från direktivets bestämmelser kan inte åberopa denna sin underlåtenhet till stöd för att vägra enskilda en viss rättighet. För att kunna utnyttja en sådan valmöjlighet måste medlemsstaten ha valt att tillämpa den. För det fall en bestämmelse anses ha direkt effekt ska den tillämpas av nationella domstolar och myndigheter, och dessa ska då inte tillämpa nationella regler som strider mot bestämmelsen i direktivet. [5]

Migrationsöverdomstolens bedömning

Domstolen konstaterar att art. 20.1 i APD skulle ha varit genomförd i nationell rätt senast den 20 juli 2015 (se art. 51 APD).

Migrationsöverdomstolen finner sedan att bestämmelsen om rätt till kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde i samband med ett överklagande syftar till att tillförsäkra enskilda rättsligt stöd vid ett överklagande och att den därför grundar en rättighet för den enskilde som kan göras gällande mot staten.

Den omständigheten att vissa artiklar möjliggör undantag från eller att ställa upp vissa villkor för kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde medför enligt Migrationsöverdomstolen inte att artikel 20.1 inte kan tillämpas separat. Eftersom Sverige ännu inte har utnyttjat dessa möjligheter, kan de bestämmelserna inte åberopas till stöd för att vägra rättigheten i art 20.1.

Sammanfattningsvis ansåg Migrationsöverdomstolen att art. 20.1 APD hade direkt effekt och att NN hade rätt till offentligt biträde vilket hon kunde göra gällande inför nationella domstolar. Migrationsöverdomstolen förordnade därför ett offentligt biträde.