Ett beslut om att ta en utlänning i förvar kan inte överklagas på nytt om beslutet en gång har överprövats av domstol. Efter en sådan överprövning är den som är tagen i förvar i stället hänvisad till att begära att förvarsbeslutet ska upphävas. Den handläggande myndigheten behöver då inte fatta ett formellt överklagbart beslut om att förvaret ska bestå.

Migrationsverket beslutade i juni 2015 att avslå BJ:s ansökan om asyl och att utvisa honom ur Sverige. Beslutet överklagades till migrationsdomstolen som i juli 2015 avslog överklagandet. Migrationsdomstolens dom överklagades inte och fick laga kraft i augusti 2015.

Den 7 oktober 2015 beslutade Migrationsverket att ta BJ i förvar. Efter överklagande beslutade migrationsdomstolen den 9 november 2015 att inte ändra beslutet. Migrationsöverdomstolen beslutade den 1 december 2015 att inte meddela prövningstillstånd.

Den 15 december 2015 överklagade BJ på nytt förvarsbeslutet från den 7 oktober 2015. Den 30 december 2015 beslutade migrationsdomstolen att avvisa överklagandet. Som skäl för beslutet angav migrationsdomstolen att Migrationsverkets beslut den 7 oktober 2015 hade fått en fullständig rättslig prövning i domstol och därmed fått laga kraft. Det fanns då inte någon möjlighet att överklaga samma beslut på nytt.

Migrationsöverdomstolen konstaterar i sitt avgörande att det i rättspraxis har skett en utveckling som innebär att vissa förvaltningsrättsliga beslut som varit föremål för prövning i domstol inte kan överklagas på nytt.[1]Migrationsöverdomstolen finner att detta bör gälla även för beslut om förvar som efter överklagande har prövats av domstol. Eftersom den som sitter i förvar när som helst kan begära att beslutet om förvar ska upphävas finns det ingen anledning att tillåta att samma beslut om förvar ska kunna överprövas av domstol vid flera tillfällen. Detta står, enligt Migrationsöverdomstolen, inte heller i strid med Europakonventionen.

Enligt Migrationsöverdomstolen är en lämplig ordning att den handläggande myndigheten hanterar en skrivelse av det slag som är aktuellt i målet som en begäran om att förvaret ska upphöra enligt 10 kap. 9 § fjärde stycket utlänningslagen. Prövningen bör då omfatta de omständigheter som förts fram av utlänningen och vad som i övrigt är känt för myndigheten. Detta behöver inte innebära att den handläggande myndigheten måste fatta ett nytt formellt beslut. I stället bör myndigheten lämpligen anteckna de handläggningsåtgärder som den vidtar under löpande tidsfrist när den överväger om förvaret fortfarande är sakligt motiverat (MIG 2006:5). Om den handläggande myndigheten inte anser att det finns skäl att upphäva förvaret bör grunderna för detta redovisas för den förvarstagne.