Bibehållen uppehållsrätt enligt artikel 13.2  första stycket c) rörlighetsdirektivet förutsätter att förfarandet för äktenskapsskillnad inleds medan den make som är unionsmedborgare är kvar i den mottagande medlemsstaten.  

Målet rörde tredjelandsmedborgaren NA. som var gift med en tysk medborgare och som bodde i Storbritannien, där den tyske medborgaren arbetade. De hade två barn som var tyska medborgare. NA. utsattes för våld i hemmet och maken lämnade Storbritannien. Därefter skilde makarna sig och NA fick ensam vårdnad om barnen och bodde kvar i Storbritannien.

Enligt artikel 13. 2 första stycket c) rörlighetsdirektivet[1]bibehålls uppehållsrätten vid äktenskapsskillnad om det är befogat med hänsyn till särskilt svåra omständigheter, t.ex. att ha varit utsatt för våld i hemmet medan äktenskapet bestod. Den första frågan var om rätt till bibehållen uppehållsrätt föreligger om äktenskapsskillnaden äger rum efter det att en make som är unionsmedborgare lämnar den mottagande staten.

EU-domstolen hänvisar till sin praxis som slogs fast i dom den 16 juli 2015 i C-218/14 (Singh m.fl.). Den innebär att om den make som är unionsmedborgare lämnar den mottagande staten innan skilsmässoförfarandet inleds, upphör maken/tredjelandsmedborgarens härledda uppehållsrätt i staten vid avresan med stöd av artikel 7.2 direktivet, och den kan inte upprätthållas. En ansökan om äktenskapsskillnad som inges efter avresan, kan inte återuppliva den rätten eftersom artikel 13.2 nämner ”bibehållen” uppehållsrätt.

Domstolen finner att samma gäller då en tredjelandsmedborgare har utsatts för våld i  äktenskapet av en make som är unionsmedborgare. Uppehållsrätten är avhängig av äktenskapsskillnaden, inte när våldet i äktenskapet ägde rum. Tredjelandsmedborgaren har inte rätt till bibehållen uppehållsrätt när äktenskapsskillnadsprocessen inleds efter det att maken som är unionsmedborgare har lämnat den mottagande medlemsstaten.

EU-domstolen uttalar vidare att personer inte kan ha uppehållsrätt i enlighet med Zambrano-domen (dom den 8 mars 2011 i mål C-34/09) om de redan har uppehållsrätt enligt EU:s sekundärrätt, d.v.s. enligt t.ex. EU:s förordningar eller direktiv. En förutsättning för att en tredjelandsmedborgare ska kunna ha uppehållsrätt med stöd av artikel 20 FEUF [2]är att personen inte har uppehållsrätt enligt EU:s sekundärrätt.

Slutligen bekräftar EU-domstolen tidigare praxis att det inte ställs krav på ursprunget av tillgångar (för att inte bli en belastning för den mottagande statens sociala biståndssystem).  De kan t.ex. härröra från en tredjelandsmedborgare (se C-218/14, Singh). Ett barn som är unionsmedborgare i en annan medlemsstat än den mottagande staten kan därmed ha tillgångar för att uppfylla villkoren i artikel 7.1 b) direktivet t.ex. genom en förälder. I så fall har barnets förälder - som kan vara tredjelandsmedborgare – och som har den faktiska vårdnaden om barnet också uppehållsrätt och rätt att bosätta sig med barnet i den mottagande staten (se C-200/02  Zhu/Chen och C-86/12 Alokpa/Moudoulou).