Frågan om tidsfrist för överföring omfattas inte av domstolens prövning vid ett överklagande av ett överföringsbeslut enligt Dublinförordningen.

Bakgrund

Migrationsverket beslutade den 29 juni 2015 att avvisa N.N:s

ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd och att överföra honom

till Tyskland. I beslutet angavs att överföringen skulle ske senast inom sex månader från den dag Tyskland accepterade Sveriges begäran om återtagande om inte tidsfristen för överföringen förlängdes. N.N. överklagade Migrationsverkets beslut till migrationsdomstolen och Migrationsverket beslutade den 14 juli 2015, i samband med att målet överlämnades till migrationsdomstolen, att avbryta verkställigheten av beslutet tills vidare (inhibition) med stöd av 12 kap.13 § utlänningslagen (2005:716) och artikel 27.3 c i Dublinförordningen. Migrationsdomstolen fastställde verkets beslut den 24 juli 2015.

Migrationsöverdomstolen

I sitt överklagande till Migrationsöverdomstolen yrkade N.N. att domstolen skulle upphäva Migrationsverkets beslut om överföring till Tyskland och återförvisa målet till Migrationsverket för prövning av hans asylansökan. Som skäl anförde han sammanfattningsvis att Migrationsverket inte kan fatta ett inhibitionsbeslut på eget initiativ som får till följd att tidsfristen om sex månader i artikel 29.1 i Dublinförordningen för överföring till den ansvariga staten förlängs. När migrationsdomstolen dömde i målet hade tidsfristen för överföring av honom till Tyskland gått ut. Hans asylansökan ska därför prövas av Sverige.

Migrationsöverdomstolen anförde att innan N.N:s yrkanden prövades var domstolen tvungen att ta ställning till om bestämmelsen om effektivt rättsmedel i artikel 27.1 i Dublinförordningen ger en asylsökande rätt att till stöd för sitt överklagande av ett beslut om överföring till en annan medlemsstat, åberopa att tidsfristen enligt artikel 29.1 i samma förordning har gått ut och få det prövat av domstol.

Domstolen redogör i domen för EU-domstolens praxis. Bl.a. C-63/15 (Ghezelbash) och C-155/15 (Karim), och konstaterar att det bara är åsidosättanden som har betydelse för fastställandet av ansvarig stat som kan åberopas och som domstolen kan pröva.

Migrationsöverdomstolen konstaterar att den tidsfrist som N.N. vill få prövad inte har någon betydelse för prövningen av frågan om fastställande av ansvarig stat på det sätt som avses i praxis från EU-domstolen. Tidsfristen har i stället betydelse för möjligheten att verkställa ett beslut om överföring.

Frågan om tidsfrist för överföring omfattas alltså inte av domstolens prövning vid ett överklagande av ett överföringsbeslut enligt Dublinförordningen. Migrationsdomstolen hade därför inte förfarit felaktigt när den inte tog ställning till om tiden för överföring enligt artikel 29.1 i Dublinförordningen hade gått ut när domstolen dömde i målet. Överklagandet avslogs.