Barn med dubbelt medborgarskap i ett EU-land (Rumänien) och ett annat land (Palestina), hade inte rätt till flyktingstatusförklaring och resedokument på grund av att deras far, som endast var medborgare i Palestina, hade beviljats flyktingstatusförklaring och resedokument.

En man som var medborgare i Palestina hade beviljats flyktingstatusförklaring i Sverige. Frågan var om hans barn, som hade dubbelt medborgarskap i Palestina och Rumänien, kunde beviljas flyktingstatusförklaring och resedokument.

Migrationsöverdomstolen redogör först för olika rättskällor och praxis[1]och finner att en familjemedlem till en flykting inte har någon ovillkorlig rätt till flyktingstatusförklaring och resedokument enbart på grund av sin relation till flyktingen.  I UNHCR:s handbok (p. 106-107) anges att personer med dubbelt medborgarskap är undantagna från flyktingskap, om de kan åtnjuta skydd i ett av medborgarskapsländerna. Nationellt skydd genom medborgarskap har företräde framför internationellt skydd.

Barnen hade genom sitt rumänska medborgarskap ett tillgängligt nationellt skydd och kunde därför inte anses ha behov av internationellt skydd. De kunde därför inte anses vara flyktingar och hade därför inte rätt till flyktingstatus och resedokument.

Migrationsöverdomstolen konstaterar slutligen att principen om familjens enhet syftar till att hålla samman familjen och att frågan om familjesplittring inte aktualiserades i målet eftersom barnen hade beviljats permanent uppehållstillstånd.