Migrationsverket har beträffande samma person fattat ett andra utvisningsbeslut trots att det första utvisningsbeslutet fortfarande gällde. Detta har emellertid inte medfört att det andra beslutet blivit en nullitet.

Frågan var om ett nytt utvisningsbeslut, som fattats innan ett befintligt lagakraftvunnet beslut om utvisning har preskriberats, utgör en nullitet eller om det krävs att det nya utvisningsbeslutet undanröjs genom resning för att det ska sakna rättsverkan.

Migrationsöverdomstolen hänvisar till Besvärssakkunnigas betänkande ”Lag om förvaltningsförfarandet (SOU 1964:27 s. 611 f.)” som förklarar i vilka fall ett beslut kan betraktas som en nullitet. I betänkandet anges följande. ”Är ett beslut materiellt oriktigt och oriktigheten är så iögonenfallande att beslutet ter sig helt orimligt, såsom är fallet då en 107-åring kallas till undervisning i grundskolan, eller har ett beslut tillkommit under grovt åsidosättande av laga ordning, betraktas beslutet som rättsligt obefintligt, som en nullitet. Behovet av ett särskilt rättsmedel för att erhålla auktoritativ bekräftelse av en nullitet är inte särskilt framträdande. I de verkligt befängda fallen behövs ingen bekräftelse. Att ett besluts nullitet inte är beroende av att nulliteten har slagits fast efter särskild talan i domstol framgår även av Högsta förvaltningsdomstolens praxis (se t.ex. RÅ 1967 ref. 10 och RÅ84 2:14).”

Migrationsöverdomstolen anger att den omständigheten att det finns grund för att bevilja resning av ett beslut innebär inte att beslutet även är att betrakta som en nullitet.

Domstolen konstaterar slutligen att det andra utvisningsbeslutet fått laga kraft och varken undanröjts genom resning eller på annat sätt upphört att gälla och gör bedömningen att migrationsdomstolen inte har haft fog för att betrakta det som en nullitet utan rättsverkningar. Det var därmed inte riktigt av migrationsdomstolen att inte pröva ansökan om ny prövning enligt 12 kap. 19 § utlänningslagen.