Integrationsprov med stöd av artikel 5.2 i direktivet om varaktigt bosatta strider inte mot likabehandlingsprincipen i artikel 11 samma direktiv. Det äventyrar heller inte i sig målet med direktivet (integration). Nivå på prov och eventuella avgifter m.m. får inte sättas så högt att målet med direktivet äventyras.

Enligt artikel 5.2 i direktivet om varaktigt bosatta[1] (VABO-direktivet) får medlemsstaterna kräva att tredjelandsmedborgare ska följa eventuella villkor för integrering i nationell lagstiftning. I artikel 11 uttrycks en princip om likabehandling, nämligen att varaktigt bosatta ska behandlas på samma sätt som de egna medborgarna i ett antal uppräknade avseenden. I holländsk lag finns ett krav på integrationsprov med bl.a. språkkunskaper i holländska och kunskaper om samhället. Frågan var bl.a. om ett sådant prov strider mot principen om likabehandling i direktivet, eftersom holländska medborgare inte behöver genomgå sådant prov.

EU-domstolen anser att det kan antas att ett lands egna medborgare har kunskaper i landets språk och samhälle. Däremot gäller inte detta för tredjelandsmedborgare. Situationen för tredjelandsmedborgare är alltså annorlunda än för de egna medborgare, och därmed är situationerna inte jämförbara. Ett krav på integrationsprov strider således inte mot artikel 11 i VABO-direktivet (p. 39-43 i domen).

Domstolen hade sedan att pröva om den nationella lagstiftningen om prov äventyrade målen med direktivet och om den förtog direktivet dess ändamålsenliga verkan. Ändamålet med VABO-direktivet är att främja integrationen av tredjelandsborgare som är varaktigt bosatta i medlemsstaten. EU-domstolen finner att språk- och samhällskunskaper obestridligen är användbara för integration i samhället och att ett krav på prov inte äventyrar fullgörandet av målet med direktivet, utan i stället kan bidra till att det uppfylls. Nivån på provet, tillträde till kurser och eventuella avgifter får dock inte bestämmas på ett sådant sätt att målet med direktivet äventyras. Individuella omständigheter såsom ålder, analfabetism och utbildningsnivå måste också beaktas. En eventuell straffavgift om man inte avlägger ett godkänt prov förtar i och för sig inte direktivet dess ändamålsenliga verkan, men kan göra det om den är för hög och om den påförs varje gång en tidsfrist missas eller om provet inte godkänns.