Efter lagakraftvunnet avlägsnandebeslut är det möjligt att besluta om en ny verkställighetsföreskrift till ett nytt land efter att skyddsbehovet mot det nya landet bedömts i en ny prövning av frågan om uppehållstillstånd enligt 12 kap. 19 § utlänningslagen.

En person hade lagakraftvunnet utvisningsbeslut till Afghanistan. Därefter framkom att han egentligen var medborgare i Pakistan och han åberopade då skyddsskäl mot detta land. Migrationsverket beviljade ny prövning enligt 12 kap. 19 § och angav att det tidigare utvisningsbeslutet i stället skulle verkställas till Pakistan.

Den huvudsakliga frågan i målet var om Migrationsverket, efter att ha beviljat en ny prövning med stöd av 12 kap. 19 § utlänningslagen och därefter kommit fram till att uppehålls- och arbetstillstånd inte ska meddelas, kan föreskriva att ett sedan tidigare befintligt och lagakraftvunnet beslut om utvisning ska verkställas till ett annat land än vad som framgår av det beslutet.

Migrationsöverdomstolen hänvisar inledningsvis till uttalanden i förarbetena till 12 kap. 19 § första stycket UtlL (prop. 2004/05:170 s. 227 ff). Domstolen drar slutsatsen att det varit lagstiftarens avsikt att förhindra att en utlänning avvisas eller utvisas till ett land utan att han eller hon fått någon egentlig prövning av sitt skyddsbehov i förhållande till det landet. En annan slutsats är att genom införandet av det extraordinära prövningsförfarandet i 12 kap. 19 § utlänningslagen har lagstiftaren tillhandahållit en möjlighet att få till stånd en ny prövning av frågan om uppehållstillstånd, även i ett fall där skyddsbehovet gäller ett annat land än det som angetts i det beslut som prövningen i grundärendet resulterat i. I MIG 2013:4 har också slagits fast att en ny prövning av det slaget är möjlig.

Vidare uttalas att det inte framgår av lagtextens ordalydelse att Migrationsverket kan ändra verkställighetsland efter att ha vidtagit en ny prövning med ett negativt resultat. Det kan ur utlänningslagen heller inte utläsas något förbud mot att ändra verkställighetsland i en sådan situation. Migrationsöverdomstolen konstaterar sedan att en verkställighetsföreskrift är sekundär till det avlägsnandebeslut det är kopplat till. Bestämmelserna i 8 kap. 20 § och 12 kap. 4 § första stycket UtlL (att verkställighetsland/länder ska anges och att verkställighet ska ske dit) kan inte tolkas som att verkställighetsföreskriften inte skulle kunna justeras. Det skulle innebära att utländska medborgare fick uppehålla sig i Sverige utan tillstånd och utan att myndigheterna hade möjlighet att tvångsvis avlägsna dem från landet.

I MIG 2007 not. 2 och MIG 2007 not. 19 hade Migrationsverket inte beviljat någon ny prövning. I dessa fall ska det inte ske någon ändring av verkställighetsland eftersom utlänningen då inte fått sina skyddsskäl prövade i förhållande till det nya landet. I det nu aktuella målet hade Migrationsverket vidtagit en ny prövning av frågan om uppehållstillstånd och först därefter beslutat att utvisningen av honom skulle ske till ett nytt land. Det har alltså inte beslutats om verkställighet till ett nytt land gentemot vilket personens behov av skydd inte prövats. Något hinder för att i denna situation besluta om nytt verkställighetsland kan inte heller utläsas av praxis.

Migrationsöverdomstolen bedömer att det går att besluta om en ny verkställighetsföreskrift som avspeglar resultatet av en ny prövning av frågan om uppehållstillstånd enligt 12 kap. 19 § utlänningslagen.