En medlemsstat kan neka medborgare från andra medlemsstater sociala förmåner när dessa inte utövar förvärvsverksamhet, utan saknar tillräckliga tillgångar för att kunna ha uppehållsrätt där. Art. 24.1 i rörlighetsdirektivet[1]  utgör inte hinder mot nationell lagstiftning med denna innebörd.

Bakgrund

Rumänska medborgaren Elisabeta Dano hade rest in i Tyskland år 2010 och erhållit ett intyg från staden Leipzig att hon hade rätt att uppehålla sig i Tyskland. Elisabeta Dano arbetade inte i Tyskland och sökte heller inte arbete. Hon och hennes minderårige son bodde hos en släkting i Tyskland och fick mat av denna. Elisabeta Dano ansökte om sociala förmåner i Tyskland.

Frågan i målet

Frågan rörde tillämpningen av artikel 24.1 i rörlighetsdirektivet, om ett beslut att neka sociala förmåner strider mot artikeln. I denna artikel anges att unionsmedborgare som uppehåller sig i den mottagande medlemsstaten ska åtnjuta samma behandling som medlemsstatens egna medborgare inom de områden som omfattas av fördraget.

EU-domstolens dom   

EU-domstolen anser att lydelsen av art. 24.1 innebär att en unionsmedborgare kan kräva att bli behandlad på samma sätt som medborgarna i den mottagande medlemsstaten endast om vistelsen i denna stat är i enlighet med, d.v.s. uppfyller villkoren, i rörlighetsdirektivet (p. 69 i domen). Det måste alltså prövas om vistelsen uppfyller villkoren i artikel 7.1 b i rörlighetsdirektivet. Direktivet gör åtskillnad mellan yrkesverksamma personer och sådana som inte är det. En unionsmedborgare som inte utövar förvärvsverksamhet måste, för att ha uppehållsrätt, ha tillräckliga tillgångar för sig och sina familjemedlemmar. Bestämmelsen syftar till att förhindra att unionsmedborgare som inte utövar förvärvsverksamhet utnyttjar den mottagande medlemsstatens välfärdssystem för att finansiera sitt uppehälle. Om personer som saknar uppehållsrätt skulle ha rätt till sociala förmåner på samma villkor som de nationella medborgarna skulle det strida mot ett av syftena med rörlighetsdirektivet, nämligen att undvika att unionsmedborgare från andra medlemsstater blir en orimlig belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem. (p. 73-76).

En medlemsstat ska således ha möjlighet att neka unionsmedborgare sociala förmåner när dessa inte utövar förvärvsverksamhet, utan har utnyttjat den fria rörligheten för att kunna åtnjuta socialt stöd från en annan medlemsstat trots att de saknar tillräckliga tillgångar för att kunna ha uppehållsrätt där (p. 78).

Det ska göras en konkret bedömning av varje persons ekonomiska situation för att fastställa om personen har tillräckliga tillgångar för att ha uppehållsrätt enligt art. 7.1 b i direktivet. Vid denna bedömning ska man inte beakta de sökta sociala förmånerna (p. 80).

Art. 24.1 i rörlighetsdirektivet (2004/38/EG) utgör alltså inte hinder mot nationell lagstiftning med innebörd att medborgare från andra medlemsstater som saknar tillräckliga tillgångar för att kunna ha uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten, inte har rätt till sociala förmåner.

Övriga frågor

Den hänskjutande tyska domstolen hade slutligen ställt frågan att för det fall medlemsstaterna beviljar unionsmedborgare sociala förmåner: utgör EU-stadgan hinder för att man endast utger medel för att återvända till hemlandet, eller måste det vara fråga om medel som möjliggör en permanent vistelse?

EU-domstolen uttalade att det inte är fråga om tillämpning av unionsrätten, utan att medlemsstaterna har själv befogenhet att fastställa omfattningen av det socialförsäkringsskydd som garanteras genom den aktuella typen av förmåner, ”särskilda icke-avgiftsfinansierade kontantförmåner”, t.ex. socialbidrag.