Migrationsöverdomstolen har i en dom den 17 mars 2014 uttalat att det särskilda beroendeförhållande som funnits mellan medlemmarna i en familj har brutits på grund av att föräldrarna frivilligt skickat iväg sin son till Sverige för att bo tillsammans med släktingar. MiÖD fann vidare att det inte framkommit några hinder för familjens medlemmar att återförenas i Gaza.

Bakgrund

Migrationsverket beviljade den 1 december 2011 NN permanent uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter enligt 5 kap. 6 § utlänningslagen. Beslutet motiverades med stöd av Migrationsverkets rättsliga ställningstagande, RCI 05/2010.

Den 24 februari 2012 ansökte NN:s föräldrar och deras barn om uppehålls- och arbetstillstånd på grund av anknytning till sonen respektive brodern. Ansökningarna avslogs den 31 augusti 2012. Som skäl för beslutet angavs bl.a. att det särskilda beroendeförhållande som funnits mellan NN och hans familj fram till oktober 2011 hade brutits då han reste till Sverige och att föräldrarna oberoende härav inte hade en ovillkorlig rätt att erhålla uppehållstillstånd på anknytning till NN då det är barnet som ska återförenas med föräldrarna och inte tvärt om. Mot bakgrund härav fann verket att det saknades förutsättningar att bevilja uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 3 a första stycket 2 utlänningslagen. Av beslutet framgår vidare att det inte framkommit några omständigheter som gör att familjens sociala eller humanitära situation i hemlandet framstår som särskilt utsatt. NN lever under ordnade förhållanden i Sverige. Den omständigheten att familjemedlemmarna är bosatta i olika länder och saknar varandra är visserligen ömmande men inte udda i utlänningslagens mening, NN kan besöka familjen och en återförening kan ske i hemlandet varför verket fann att sådana synnerliga skäl som krävs för att uppehållstillstånd ska kunna beviljas med stöd av 5 kap. 3 a tredje stycket utlänningslagen inte heller förelåg.

Migrationsöverdomstolens bedömning

Frågan i målet är om NN:s föräldrars beslut att skicka iväg honom för att söka skydd i Sverige på grund av hans situation i hemlandet innebär att det särskilda beroendeförhållandet mellan familjemedlemmarna har brutits och även om det i övrigt föreligger synnerliga skäl för att bevilja familjen uppehållstillstånd.

Inledningsvis konstaterar Migrationsöverdomstolen att NN beviljades permanent uppehållstillstånd som ensamkommande barn på grund avsynnerligen ömmande omständigheter enligt 5 kap. 6 § utlänningslagen varför 5 kap. 3 § första stycket 4 utlänningslagen inte är tillämplig i målet.

Migrationsöverdomstolen tar härefter ställning till om NN:s familj kan beviljas uppehållstillstånd med stöd av bestämmelsen i 5 kap. 3 a § första stycket 2 utlänningslagen (hushållsgemenskap). En förälder har inte en ovillkorlig rätt att bosättas sig i Sverige tillsammans med sitt minderåriga barn. Utgångspunkten är i stället att barnet ska återförenas med sina föräldrar.

Enligt Migrationsdomstolens bedömning är det ostridigt att NN och hans familj har levt i hushållsgemenskap i hemlandet och att ansökan familjeåterförening getts in relativt snart efter det att NN bosatt sig här. Migrationsöverdomstolen finner vidare klarlagt att det funnits ett särskilt beroendeförhållande mellan familjemedlemmarna i hemlandet.

Migrationsdomstolen konstaterar därefter att frågan är om beroendeförhållandet fortfarande består. Vid bedömningen härav beaktar Migrationsöverdomstolen att NN lämnade Gaza och ansökte om asyl i Sverige i oktober 2011. Han var då 15 år. Enligt lämnade uppgifter arrangerade hans familj resan för honom till Sverige på grund av en hotsituation med anledning av en hedersrelaterad konflikt med familjens grannar. Resan var välplanerad, han reste med sin kusin och togs om hand av farbrodern i Sverige. NN har under hela tiden upprätthållit en regelbunden kontakt med familjen i hemlandet. NN har nu fyllt 17 år. Han bor tillsammans med farbrodern och dennes familj och har en fungerande skolgång. Han har framhållit att hans psykiska mående är beroende av möjligheten att återförenas med föräldrarna och syskonen.

En utgångspunkt för Migrationsöverdomstolen är att det i allmänhet finns ett mycket starkt beroendeförhållande mellan föräldrar och barn när de levt i hushållsgemenskap. Beroendeförhållandets styrka måste dock i allmänhet anses beroende av barnets ålder och därmed starkare beträffande yngre barn.

Vad gäller omständigheterna i det aktuella målet anser Migrationsöverdomstolen att det särskilda beroendeförhållande som funnits i hemlandet har brutits med anledning av att föräldrarna frivilligt skickat iväg NN till Sverige för att bo tillsammans med släktingar. Föräldrarnas beslut att sända NN till en släkting i Sverige och därmed leva åtskilda från honom på obestämd tid talar emot att familjemedlemmarna svårligen kunnat leva åtskilda och att det finns ett särskilt beroendeförhållande i utlänningslagens mening. Vid bedömningen i denna del har även NN:s ålder beaktats.

Eftersom kravet på ett särskilt beroendeförhållande mellan familjemedlemmarna inte är uppfyllt konstaterar Migrationsöverdomstolen att NN:s föräldrar och syskon inte kan beviljas uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 3 a § första stycket 2 utlänningslagen.

Migrationsöverdomstolen går härefter över till att pröva frågan om det finns synnerliga skäl för att bevilja NN:s föräldrar och syskon uppehållstillstånd enligt 5 kap. 3 a § tredje stycket 3 utlänningslagen.

Inledningsvis konstaterar Migrationsöverdomstolen att huvudinriktningen i fråga om barn som kommer ensamma till Sverige är att barnet ska återförenas med föräldrarna i hemlandet.

Vad gäller omständigheterna i det aktuella målet anser Migrationsöverdomstolen att vad som anförts i målet inte ger stöd för att familjens situation i Gaza är särskilt utsatt. Det har inte heller inte vad gäller NN:s egen situation i Gaza inte heller framkommit att den är sådan att han inte kan återvända dit för att återförena sig med sin familj. Det förhållandet att verkställighet kan vara förenat med olägenheter för den enskilde innebär att ett frivilligt återvändande inte är praktiskt möjligt. Separationen mellan medlemmarna i NN:s familj har vidare sin grund i familjens eget handlande. Det har alltså inte framkommit något hinder för familjemedlemmarna att återförenas i Gaza.

NN som nu är 17 år har varit bosatt i Sverige i drygt två år. Han har en fungerande situation i Sverige. Eftersom hans psykiska situation väsentligen är en följd av separationen från familjen finner Migrationsöverdomstolen att det inte kan anses oförenligt med hans bästa att återvända till det område där familjen vistas om han vill återförenas med sin familj.

Migrationsöverdomstolen anser därmed mot bakgrund av vad som framkommit i målet, särskilt med beaktande av NN:s ålder, hans anknytning till Sverige och familjens situation i Gaza att det vid en samlad bedömning inte föreligger sådana udda och ömmande omständigheter som utgör synnerliga skäl att bevilja NN:s föräldrar och syskon uppehållstillstånd.