Rörlighetsdirektivet utgör hinder mot nationell lagstiftning som generellt och automatiskt utesluter att en ekonomiskt icke aktiv unionsmedborgare i en annan medlemsstat beviljas socialt bistånd med hänvisning till att personen inte uppfyller villkoren för att beviljas uppehållsrätt, trots att personen tidigare hade erhållit registrering om uppehållsrätt, om det för uppehållsrätt krävs att personen har tillräckliga tillgångar för att inte ansöka om socialt bistånd.

EU-domstolen uttalar sig också om att begreppet ”sociala biståndssystem” ska tolkas så att det inte är begränsat till att avse ”socialhjälp” utan att det avser samtliga biståndssystem som inrättats av offentliga myndigheter på nationell eller lokal nivå som personer kan vända sig till om de saknar tillräckliga tillgångar för sin försörjning.

Rättsenhetens  bedömning är att domen i denna del upphäver MIG 2011:19. Enligt EU-domstolen ingår således försörjningsstöd, äldreförsörjningsstöd och andra former av behovsprövade sociala förmåner i begreppet ”socialt biståndssystem”.

Bakgrund

Peter Brey, som är tysk medborgare flyttade från Tyskland i mars 2011 till Österrike för att bosätta sig där. Han uppbar endast invaliditetspension och vård- och omsorgsersättning från Tyskland. Han erhöll intyg om registrering om uppehållsrätt i Österrike. Han ansökte sedan om s k tilläggsersättning i Österrike. Nationell domstol beviljade sådan, vilket överklagades av Pensionsversicherungsanstalt. Den nationella domstolen begärde förhandsbesked av EU-domstolen.

EU-domstolens dom

Frågan var om rörlighetsdirektivet (EU:s direktiv 2004/38) utgör hinder mot nationell lagstiftning, enligt vilken uppehållsrätt förutsätter att en medborgare i en annan EU-stat som inte är ekonomiskt aktiv har tillräckliga tillgångar och därmed inte behöver begära tilläggsersättning.

Österrikisk lagstiftning kräver, för att uppehållsrätt för längre tid än tre månader ska föreligga, att den enskilde har tillräckliga tillgångar för att inte bli en belastning för det sociala biståndssystemenet eller för inte vara beroende av tilläggsersättning. Det finns alltså ett direkt samband mellan villkoren för att beviljas tilläggsersättning och villkoren för att bevilja uppehållsrätt (punkterna 27-29 i domen).  

EU-domstolen hänvisade först till sin dom den 24 april 2004 i mål C-160/02 (Skalka) där domstolen fann att tilläggsersättning i Österrike har karaktär av socialt bistånd då den har till syfte att garantera existensminimum för det fall att pensionen är otillräcklig (punkt 34).

Rörlighetsdirektivet anger att medlemsstaterna får uppställa begränsningar för icke ekonomiskt aktiva att de ska ha bl a tillräckliga tillgångar för att inte bli en belastning för medlemsstatens sociala biståndssystem (punkt 47).

Domstolen tolkar sedan att begreppet ”sociala biståndssystem”  i artikel 7.1 b i rörlighetsdirektivet inte är begränsat till att avse ”socialhjälp” utan att det ska avse samtliga biståndssystem som inrättats av offentliga myndigheter på nationell eller lokal nivå som personer kan vända sig till om de saknar tillräckliga tillgångar för sin försörjning. Sådana system riskerar att belasta offentliga medel i den mottagande staten och att påverka nivån på det bistånd som staten totalt kan ge (punkterna 58-61).

Domstolen uttalar dock att en utvisning ska enligt rörlighetsdirektivet inte vara den automatiska följden av att en unionsmedborgare har anlitat det sociala biståndssystemet. När de nationella myndigheterna gör en bedömning måste de göra en helhetsbedömning och beakta de enskilda omständigheterna och sökandens personliga omständigheter. Proportionalitetsprincipen måste beaktas. Vidare får det skönsmässiga bedömningsutrymme som medlemsstaterna har, inte användas på ett sätt som äventyrar direktivets syfte (punkterna 64-72).

EU-domstolens domslut innebär förenklat uttryckt, att rörlighetsdirektivet utgör hinder mot nationell lagstiftning som generellt och automatiskt utesluter att en ekonomiskt icke aktiv unionsmedborgare i en annan medlemsstat beviljas socialt bistånd med hänvisning till att personen inte uppfyller villkoren för att beviljas uppehållsrätt, om det för uppehållsrätt krävs att personen har tillräckliga tillgångar för att inte ansöka om socialt bistånd.

EU-domstolen uttalar sig också om att begreppet ”sociala biståndssystem” ska tolkas så att det inte är begränsat till att avse ”socialhjälp” utan att det avser samtliga biståndssystem som inrättats av offentliga myndigheter på nationell eller lokal nivå som personer kan vända sig till om de saknar tillräckliga tillgångar för sin försörjning.

Rättsenhetens bedömning är att domen i denna del upphäver MIG 2011:19. Enligt EU-domstolen ingår således försörjningsstöd, äldreförsörjningsstöd och andra former av behovsprövade sociala förmåner i begreppet ”socialt biståndssystem”.