Bestämmelserna i gemenskapsrätten om fri rörlighet för arbetstagare omfattar även arbetssökande. Att uppställa en tidsfrist om sex månader för hur länge en medborgare i en annan medlemsstat får uppehålla sig som arbetssökande i mottagarlandet är emellertid förenligt med gemenskapsrätten.

Bakgrund

A, som är belgisk medborgare, reste in i Förenade kungariket i oktober 1984 och hade ännu inte hittat något arbete när han, den 30 mars 1987, dömdes till fängelse för narkotikabrottslighet. A blev villkorligt frigiven i december 1987 varefter ett beslut om utvisning fattades med stöd av nationell lagstiftning som möjliggjorde utvisning av utländska medborgare av hänsyn till allmänintresset.

A överklagade och gjorde gällande att han borde omfattas av det skydd för utländska medborgares rörlighet och bosättning som fastställs i rådets direktiv 64/221/EEG[1]. Överklagandet avslogs med hänvisning till att A hade sökt arbete på det brittiska territoriet under mer än sex månader utan framgång och därmed inte längre kunde likställas med en arbetstagare i gemenskapen och inte heller kräva tillämpning av direktivet i fråga. Under sådana faktiska förhållanden tillåter nationell lagstiftning utvisning av en medborgare från en annan medlemsstat.

Efter att A på nytt överklagat inkom den 21 september 1989 behörig domstol[2]med en begäran om förhandsavgörande till EG-domstolen.

Den nationella domstolen ville huvudsakligen få klarhet i om gemenskapsrättens bestämmelser avseende den fria rörligheten för arbetstagare utgör hinder för att en medlemsstat i sin lagstiftning föreskriver att en medborgare från en annan medlemsstat, som har rest in i landet för att söka arbete, kan utvisas om han inte efter sex månader har hittat ett arbete där.

EG-domstolens bedömning

Det har anförts att ordalydelsen av artikel 48[3]i fördraget endast ger medborgare i gemenskapen rätt att förflytta sig fritt inom medlemsstaternas territorium för att ”anta faktiska erbjudanden om anställning” (punkt 3 a och b) samt att rätten att uppehålla sig i en medlemsstat förutsätter att den berörda personen ”innehar anställning där” (punkt 3 c).

EG-domstolen fastslår emellertid att en tolkning av artikel 48 i fördraget, som innebär att en medborgare från en medlemsstat inte har rätt att förflytta sig fritt och att uppehålla sig i en annan medlemsstat för att söka arbete där, inte kan godtas. Fri rörlighet för arbetstagare utgör enligt EG-domstolens fasta rättspraxis en av gemenskapens grundläggande principer och bestämmelser som rör denna frihet måste därför tolkas extensivt. Dessutom skulle en restriktiv tolkning av artikel 48.3[4]få till följd att en medborgare från en medlemsstat som söker arbete skulle ha mycket små möjligheter att faktiskt hitta ett arbete i en av de andra medlemsstaterna och bestämmelsen skulle därmed förlora sin ändamålsenliga verkan.

Artikel 48.3 ska istället tolkas så att den innehåller en icke uttömmande uppräkning av vissa rättigheter som gäller för medborgare från medlemsstaterna inom ramen för den fria rörligheten för arbetstagare. Denna frihet inbegriper också en rättighet för dessa medborgare att förflytta sig fritt och att uppehålla sig inom de andra medlemsstaternas territorium i syfte att söka arbete där.

Den ändamålsenliga verkan av artikel 48 i fördraget får anses säkerställd om berörda personer ges en rimlig tidsfrist för att, på den aktuella medlemsstatens territorium, informera sig om de erbjudanden om anställning som motsvarar deras yrkesmässiga kvalifikationer och att, i förekommande fall, vidta nödvändiga åtgärder för att bli anställd.I avsaknad av gemenskapsregler som uttryckligen fastställer hur länge medborgare inom gemenskapen kan uppehålla sig i en medlemsstat för att söka arbete, kan en tidsfrist på sex månader i princip inte anses otillräcklig i detta hänseende. En sådan tidsfrist som det är fråga om i det aktuella nationella målet inskränker således inte den ändamålsenliga verkan av principen om fri rörlighet. Emellertid kan den berörda personen inte tvingas lämna värdlandets territorium om han, efter att denna tidsfrist har löpt ut, bevisar att han fortfarande söker arbete och att han har en reell möjlighet att bli anställd.