Vilka viseringsregler gäller när en tredjelandsmedborgare, som saknar uppehållstillstånd men som har lämnat in en ansökan om uppehållstillstånd, lämnar en Schengenstat och sedan vill resa in i vistelselandet på nytt?

Bakgrund

Det franska ministeriet för invandring utfärdade i september 2009 ett cirkulär om villkor för inresa till Schengenområdet för tredjelandsmedborgare som har ett provisoriskt uppehållstillstånd eller ett mottagningsbevis för ansökan om uppehållstillstånd som utfärdats av franska myndigheter. ANAFE[1]väckte talan vid Conseil d’État och yrkade att cirkuläret skulle upphävas. ANAFE gjorde bl.a. gällande att tredjelandsmedborgare med provisoriska uppehållsdokument[2]har rätt att resa in på nytt i Frankrike utan att ansöka om visering.

Conseil d’État ställde den 22 december 2010 följande tre frågor, förenklat uttryckt, till EU-domstolen.

1. Är viseringskraven i gränskodexen[3]tillämpliga på en tredjelandsmedborgare med provisoriska uppehållsdokument?
2. Under vilka villkor får en medlemsstat utfärda en visering för förnyad inresa i den mening som avses i artikel 5.4 a i gränskodexen?
3. Medför bl.a. principen om skydd för berättigade förväntningar att det måste föreskrivas övergångsbestämmelser för de tredjelandsmedborgare med provisoriskt uppehållstillstånd som lämnade en medlemsstat vid en tidpunkt då de enligt nationell praxis kunde lämna vistelselandet och på nytt resa dit via de yttre gränserna till Schengenområdet så länge som deras tillfälliga uppehållstillstånd inte hade löpt ut?

EU-domstolens bedömning

EU-domstolen betonar att det följer av bestämmelserna i artikel 5 i gränskodexen att innehav av ett uppehållstillstånd gör det möjligt för en tredjelandsmedborgare att utan visering resa in och röra sig i Schengenområdet, att lämna detta område samt att på nytt resa dit. Tillfälliga uppehållstillstånd som utfärdas i avvaktan på prövningen av en första ansökan om uppehållstillstånd är dock enligt artikel 2.15 gränskodexen uttryckligen uteslutna från begreppet uppehållstillstånd. Härav följer att reglerna om nekad inresa i artikel 13 i gränskodexen gäller tredjelandsmedborgare med provisoriska uppehållsdokument. Detta innebär att en tredjelandsmedborgare inte på nytt kan resa in en Schengenstat med stöd endast av ett tillfälligt uppehållstillstånd.

När det gäller den franska domstolens andra fråga kommer EU-domstolen fram till att en visering för förnyad inresa, som är ett begrepp som inte definieras i gränskodexen och som inte är en visering i den mening som avses i viseringskodexen[4], inte är ett gemenskapsrättsligt tillstånd. Villkoren för när ett sådant nationellt tillstånd till förnyad inresa ska utfärdas definieras visserligen inte i gränskodexen. Däremot framgår det av artikel 5.4 a i denna förordning att tredjelandsmedborgare med ett sådant tillstånd ska tillåtas inresa till de övriga medlemsstaternas territorier i transiteringssyfte så att de kan nå den medlemsstat som har utfärdat viseringen för förnyad inresa.

Trots att det i Frankrike rådde en administrativ praxis om att tredjelandsmedborgare med ett giltigt tillfälligt uppehållstillstånd kunde lämna landet och på nytt resa dit med stöd av det tillfälliga uppehållstillståndet anser EU-domstolen att det saknas någon grund för att föreskriva övergångsbestämmelser för de tredjelandsmedborgare som lämnade landet strax innan utfärdandet av cirkuläret.  Denna slutsats motiveras med en mängd argument varav en del omnämns här. EU-domstolen understryker att förbudet mot förnyad inresa enligt cirkuläret är förenligt med medlemsstaternas skyldigheter enligt gränskodexen. Enligt EUF-fördraget ska en förordning till alla delar vara bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna. En förordnings direkta tillämplighet kräver att den träder i kraft och tillämpas för eller emot rättssubjekten utan någon åtgärd, varigenom den införlivas med nationell rätt. Principen om unionsrättens företräde innebär att varje motstridande föreskrift i den nationella lagstiftningen blir automatiskt otillämplig i och med att gemenskapsreglerna träder i kraft. Rättssäkerhetsprincipen innebär att unionslagstiftningen ska vara klar och precis och att dess tillämpning ska vara förutsebar för de berörda. Principen om skydd för berättigade förväntningar kan göras gällande mot unionsrättsliga bestämmelser endast i den utsträckning som en situation har skapats av unionens institutioner. En medlemsstats praxis som inte överensstämmer med unionsbestämmelserna kan därför inte ge upphov till berättigade förväntningar avseende tillämpning av unionsrätten.