Under vilka förutsättningar upphör en utlänning att vara flykting enligt skyddsgrundsdirektivet?

Bakgrund

Klagandena i de nationella målen är ett antal irakiska medborgare som reste till Tyskland mellan 1999 och 2002. Klagandena fruktade övergrepp från Saddam Husseins Baathpartis regim och beviljades asyl i Tyskland. Under 2004-2005 inledde tyska myndigheter en process om återkallelse av klagandenas flyktingstatus till följd av den förändrade situationen i Irak.

Den 29 april 2008 inkom behörig nationell domstol[1]med en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen. Den hänskjutande domstolen ville bl.a. få klarhet i huruvida artikel 11.1 e i skyddsgrundsdirektivet[2]ska tolkas så, att en persons flyktingstatus upphör[3]när de omständigheter som låg till grund för personens fruktan för att bli förföljd, av ett av de skäl som föreskrivs i artikel 2 c i direktivet och som ledde till att vederbörande beviljades flyktingstatus, inte längre föreligger och personen inte heller har andra skäl att frukta ”förföljelse”, i den mening som avses i artikel 2 c i direktivet.

EU-domstolens bedömning

Skyddsgrundsdirektivets bestämmelser ska tolkas mot bakgrund av direktivets allmänna systematik och syfte och med beaktande bl.a. av Genèvekonventionen.[4]I artikel 11.1 e i direktivet, liksom i artikel 1 C punkt 5 i Genèvekonventionen anges att en persons status som flykting ska upphöra när de omständigheter som ledde till att han eller hon erkändes som flykting inte längre föreligger. Omständigheterna ska ha ändrats väsentligt och varaktigt. Det krävs också att personen inte heller har andra flyktingrundande skäl att frukta för. Vid bedömningen ska bl.a. hänsyn tas till flyktingens individuella situation och till att de aktörer som ger skydd i ursprungslandet numera vidtar rimliga åtgärder för att förhindra förföljelsen. Aktörer som ger skydd, med avseende på frågan om omständigheterna har ändrats i ursprungslandet, är enligt artikel 7.1 i direktivet staten eller parter eller organisationer som kontroller staten eller en betydande del av statens territorium.

Riskbedömningen av fortsatt eller ny förföljelse ska präglas av uppmärksamhet och försiktighet. Vid bedömningen av den risk för förföljelse som eventuellt föreligger av andra skäl än de som ursprungligen var i fråga ska den mottagande statens myndigheter tillämpa samma sannolikhetskriterium som det som tillämpades vid beviljandet av flyktingstatus.

EU-domstolen noterar bl.a. följande avseende bevisvärdet som ska tillmätas tidigare förföljelse eller hot. Den aktuella bestämmelsen i skyddsgrundsdirektivet – artikel 4.4 – kan vara tillämplig även när de behöriga myndigheterna avser att återkalla en persons flyktingstatus enligt artikel 11.1 e i direktivet och den berörda personen, i syfte att påvisa en fortsatt välgrundad fruktan för förföljelse, åberopar andra omständigheter än dem som ledde till att vederbörande beviljades flyktingstatus. Detta kan emellertid normalt sett enbart vara fallet när skälet till förföljelse är ett annat än det på grundval av vilket flyktingstatus beviljades och det tidigare har förekommit förföljelse eller hot om förföljelse som uppvisar ett samband med det skäl till förföljelse som prövas i detta skede.

Att en persons flyktingstatus upphör påverkar inte den berörda personens rätt att ansöka om beviljande av status som alternativt skyddsbehövande.