MR i Kuwait angående naturalisering av statslösa (“bedoons”)

Kuwaits parlament antog nyligen ett lagförslag om naturalisering av statslösa s.k bedoons. Enligt förslaget åläggs “bedoons” att senast den 27 juni 2000 redovisa sin rätta nationella bakgrund eller skaffa erforderligt uppehållstillstånd. I annat fall är avsikten att överlämna berörda personakter till allmän åklagare.

Beträffande bakgrunden vill ambassaden nämna följande:

Beteckningen “bedoon” härstammar från slutet av 1950-talet när medborgarskapslagen utarbetades inför Kuwaits självständighet. Ett stort antal människor som sedan länge bott i landet antingen avstod från att söka medborgarskap eller ansågs ej vara berättigade härtill (många hade sitt ursprung i Irak). De hade dock fortsatt samma rätt till sjukvård, utbildning och andra sociala förmåner som kuwaitiska medborgare. De undantogs också från kravet på uppehållstillstånd, och det sig ter sig mot denna bakgrund rätt naturligt att många av dem inte kände något behov av att formalisera sin legala status.

På 1970-talet uppmuntrades många kvalificerade arbetare att ge upp sina medborgarskap och anmäla sig som “bedoons” för att därigenom kunna ta värvning eller bli anställda inom polisväsendet. I samband med de hårda säkerhetsrestriktioner som infördes av kuwaitiska myndigheter på 1980-talet ändrades den bestämmelse som befriade de statslösa från kravet på uppehållstillstånd, med påföljd att dessa därefter betraktats som illegala invånare.

Urholkningen av de statslösas rättigheter fortsatte under andra halvan av 1980-talet, då bl.a. barn till kuwaitiska kvinnor gifta med “bedoons” inte fick kuwaitiskt medborgarskap eller fri skolgång och dessutom ofta mötte svårigheter att få medicinsk vård och tillgång till andra sociala inrättningar. Efter befrielsen från Iraks ockupation försämrades läget ytterligare för “bedoons”. Många av de “försvunna personer” som listades av Amnesty International var just statslösa. De som (av säkerhetsskäl) togs i fängsligt förvar har sedermera frisläppts, men kan enligt vad som sagtsvid ett GCC-toppmöte häktas igen om säkerhetsläget så anses kräva. Utöver att betraktas som illegala invandrare och alltjämt förvägras medborgarskap har de statslösa även fråntagits vissa medborgerliga rättigheter som de tidigare haft, såsom rätten till arbete i den offentliga sektorn. Deras barn ges med få undantag ej tillträde till det allmänna skolväsendet, och får vidare samma oklara rättsliga status som fadern.

Ämnet har även kommenterats i den MR-rapport som insänts med vår ovancit. skrivelse.

Det nu antagna lagförslaget synes endast delvis lösa de problem som de statslösa sedan länge haft att brottas med i Kuwait. Endast högst ca 30% av de 120.000 “bedoons” som finns i landet beräknas nämligen kunna beviljas medborgarskap (enligt tidigare i kuwaitisk press återgivna uppgifter har från inrikesministeriets sida hävdats att flertalet, drygt 100.000, statslösa saknar rätt till medborgarskap, men att dessa - i utbyte mot att avslöja sitt ursprung - skulle kunna beviljas uppehållstillstånd under fem år utan krav på lokal sponsor). Statslösa som nu kan ifrågakomma för naturalisation är de som lät registrera sig som bosatta i Kuwait vid 1965 års folkräkning (tidigare kunde endast araber bosatta i Kuwait sedan 1945 och utlänningar bosatta här sedan 1930 ansöka om kuwaitiskt medborgarskap). Genom en ändring i medborgarskapslagen är avsikten att ge följande personer rätt att ansöka om medborgarskap: de som har
a) en kuwaitisk mor och bott i landet fram till 18-årsdagen,
b) en far som är krigsfånge i Irak,
c) en utländsk far som antingen är skild från barnets kuwaitiska mor eller är avliden.

Lagen ger inrikesministeriet rätt att bevilja högst 2000 ansökningar per år. Eftersom en ansökan kan omfatta även familjemedlemmar förutses totalt 7-10.000 personer kunna bli berörda årligen. De som ansöker om medborgarskap skall få undergå omfattande utredning, inklusive ett DNA-test för fastställande av vederbörandes kuwaitiska härstamning. Flera parlamentsledamöter uttalade sig för att ett större antal personer skulle kunna få ansöka, vilket inrikesministeriet dock motsatte sig eftersom man anser sig sakna resurser för att hantera en större ärendemängd än den nu beslutade.