EU-domstolen beslutar att

1)      Artiklarna 3.1, 17.1 och 19.2 i massflyktsdirektivet (rådets direktiv 2001/55/EG om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer och om åtgärder för att främja en balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot dessa personer och bära följderna av detta), jämförda med skyddsgrundsdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet) och asylprocedurdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd),

ska tolkas på följande sätt:

Dessa direktivbestämmelser utgör hinder för att en medlemsstat avvisar en ansökan om internationellt skydd i form av status som subsidiärt skyddsbehövande enbart av det skälet att sökanden har beviljats tillfälligt skydd enligt massflyktsdirektivet.

2)      Artikel 18 i skyddsgrundsdirektivet och artikel 33 i asylprocedurdirektivet

ska tolkas på följande sätt:

Båda dessa direktivbestämmelser har direkt effekt, vilket innebär att om en nationell domstol finner att det inte är möjligt att tolka den nationella lagstiftningen i enlighet med de krav som följer av nämnda bestämmelser, så ska den sätta denna lagstiftning åt sidan.