EU-domstolen beslutar följande:

1. Artiklarna 5 och 15 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, jämförda med artiklarna 6, 19.2 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

ska tolkas så,

att en nationell domstol, som har att pröva lagenligheten av ett beslut om förvar av en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet inför att vederbörande ska avlägsnas med stöd av ett lagakraftvunnet beslut om återvändande, är skyldig att, i förekommande fall ex officio, pröva huruvida principen om non-refoulement utgör hinder för ett sådant avlägsnande.

1. Artiklarna 5 och 15 i direktiv 2008/115, jämförda med artiklarna 6, 7, 24.2 och 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna

ska tolkas så,

att en nationell domstol, som har att pröva lagenligheten av ett beslut om förvar av en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet inför att vederbörande ska avlägsnas med stöd av ett lagakraftvunnet beslut om återvändande, är skyldig att, i förekommande fall ex officio, pröva huruvida barnets bästa och familjelivet som avses i artikel 5 a respektive artikel 5 b i det direktivet utgör hinder för ett sådant avlägsnande.