EU-domstolen beslutar att

1)  Artikel 9.1 b i skyddsgrundsdirektivet (direktiv 2011/95/EU),

ska tolkas så,

att begreppet förföljelse omfattar en ackumulation av diskriminerande åtgärder mot kvinnor som en ”aktör som utövar förföljelse”, i den mening som avses i artikel 6 i direktivet, har vidtagit eller tolererat, som bland annat innebär att kvinnor berövas allt rättsligt skydd mot könsrelaterat våld, våld i hemmet och tvångsäktenskap, att kvinnor tvingas att täcka sin kropp helt och dölja sitt ansikte, att kvinnors tillgång till hälso- och sjukvård och rätt att fritt röra sig begränsas, att kvinnor förbjuds att utöva yrkesverksamhet eller begränsas i utövandet av denna, att kvinnor förbjuds att delta i utbildning och idrottslig träning och att kvinnor utesluts från det politiska livet, förutsatt att dessa åtgärder genom sin kumulerade verkan undergräver respekten för den mänskliga värdigheten, såsom den garanteras i artikel 1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

2) Artikel 9.3 i skyddsgrundsdirektivet

ska tolkas så,

att den behöriga nationella myndigheten inte är skyldig att – för att bedöma huruvida de diskriminerande åtgärder som en kvinna har varit utsatt för eller riskerar att utsättas för i sitt ursprungsland utgör förföljelse, i den mening som avses i artikel 9.1 i direktivet, med hänsyn till de förhållanden som råder i detta land vid den tidpunkt då hennes ansökan om internationellt skydd prövas – vid den individuella bedömningen av denna ansökan, i den mening som avses i artikel 2 h i nämnda direktiv, beakta andra omständigheter som är hänförliga till hennes personliga situation än sådana som är knutna till hennes kön och hennes nationalitet.