EU-domstolen beslutar att

1)      Artiklarna 56 och 57 FEUF ska tolkas så, att arbetstagare som är tredjelandsmedborgare och som utstationeras till en medlemsstat av en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat inte automatiskt ska tillerkännas en ”härledd uppehållsrätt”, vare sig i den medlemsstat där de är anställda eller i den medlemsstat som de utstationeras till.

2)      Artikel 56 FEUF ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en lagstiftning i en medlemsstat enligt vilken ett företag som är etablerat i en annan medlemsstat och som tillhandahåller en tjänst under längre tid än tre månader i den förstnämnda medlemsstaten, är skyldigt att erhålla ett uppehållstillstånd i värdmedlemsstaten för varje arbetstagare som det avser att utstationera till denna medlemsstat, och enligt vilken företaget för att erhålla ett sådant tillstånd i förväg måste anmäla det tillhandahållande för vilket dessa arbetstagare ska utstationeras och till myndigheterna i värdmedlemsstaten översända de uppehållstillstånd som arbetstagarna har i den medlemsstat där företaget är etablerat samt arbetstagarnas anställningsavtal.

3)      Artikel 56 FEUF ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning som innebär, för det första, att giltighetstiden för det uppehållstillstånd som kan beviljas en arbetstagare som är tredjelandsmedborgare och som är utstationerad i denna medlemsstat inte under några omständigheter kan överstiga en viss tid som föreskrivs i den aktuella nationella lagstiftningen, varför giltighetstiden kan vara kortare än den tid som krävs för att utföra den tjänst för vilken arbetstagaren utstationeras, för det andra, att uppehållstillståndets giltighetstid är begränsad till giltighetstiden för det arbets- och uppehållstillstånd som den berörda personen har i den medlemsstat där tjänsteleverantören är etablerad och, för det tredje, att det för utfärdande av det nämnda uppehållstillståndet tas ut avgifter som är högre än de avgifter som ska betalas för utfärdande av ett intyg om laglig vistelse till en unionsmedborgare, under förutsättning att den ursprungliga giltighetstiden för nämnda uppehållstillstånd inte är uppenbart för kort för att tillgodose behoven hos majoriteten av tjänsteleverantörerna och att det är möjligt att förnya uppehållstillståndet utan att behöva fullgöra alltför betungande formaliteter samt slutligen att avgiftsbeloppet ungefärligen motsvarar den administrativa kostnad som handläggningen av en ansökan om ett sådant tillstånd är förenad med.