Myndigheterna i en medlemsstat får inte återkalla ett uppehållstillstånd för en familjemedlem till en unionsmedborgare – som är medborgare i den medlemsstaten och som aldrig har utövat sin rätt till fri rörlighet – eller vägra att utfärda ett sådant tillstånd till en sådan familjemedlem utan att först utreda om det finns ett beroendeförhållande mellan den familjemedlemmen och unionsmedborgaren som skulle tvinga den senare att lämna unionens territorium för att följa med familjemedlemmen till ett tredjeland.

EU-rätten (art. 20 FEUF, jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna) utgör hinder för lagstiftning som kräver att nationella myndigheter är skyldiga att återkalla uppehållstillståndet för en tredjelandsmedborgare som är familjemedlem till en unionsmedborgare eller att vägra att utfärda ett sådant tillstånd till en sådan familjemedlem enbart på grundval av ett bindande yttrande, som saknar motivering, från ett organ med specialiserade uppgifter med anknytning till nationell säkerhet. En noggrann prövning av samtliga individuella omständigheter och av huruvida beslutet om återkallande eller avslag är proportionerligt behöver göras.

Artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, jämförd med artikel 20 i EUF-fördraget, måste tolkas så att de utgör hinder för nationell lagstiftning som föreskriver att ett beslut om att återkalla eller vägra uppehållstillstånd bygger på information, vars röjande skulle äventyra den nationella säkerheten i den berörda medlemsstaten, som är sekretessbelagd för berörd tredjelandsmedborgare och dennes ombud.