Artikel 4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat, och artikel 29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning nr 604/2013 och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa,

       ska tolkas på följande sätt:

Skyldigheten att lämna den information som avses i denna artikel, i synnerhet den gemensamma broschyr vars mall återfinns i bilaga X till kommissionens förordning (EG) nr 1560/2003 av den 2 september 2003 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredjeland har gett in i någon medlemsstat förordning, gäller såväl i samband med en första ansökan om internationellt skydd och ett förfarande för övertagande enligt artikel 20.1 respektive artikel 21.1 i förordning nr 604/2013, som i samband med en efterföljande ansökan om internationellt skydd och en situation såsom den som avses i artikel 17.1 i förordning nr 603/2013, vilka kan ge upphov till återtagandeförfaranden enligt artikel 23.1 och artikel 24.1 i förordning nr 604/2013.

Artikel 5 i förordning nr 604/2013

       ska tolkas på följande sätt:

Den skyldighet att hålla den personliga intervju som avses i denna artikel gäller såväl i samband med en första ansökan om internationellt skydd och ett förfarande för övertagande enligt artikel 20.1 respektive artikel 21.1 i förordning nr 604/2013, som i samband med en efterföljande ansökan om internationellt skydd och en situation såsom den som avses i artikel 17.1 i förordning nr 603/2013, vilka kan ge upphov till återtagandeförfaranden enligt artikel 23.1 och artikel 24.1 i förordning nr 604/2013.

Unionsrätten, särskilt artiklarna 5 och 27 i förordning nr 604/2013,

       ska tolkas på följande sätt:

 Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 5.2 i denna förordning ska överföringsbeslutet upphävas sedan det överklagats enligt artikel 27 i samma förordning och det i överklagandet gjorts gällande att den personliga intervjun enligt artikel 5 inte hållits. Detta gäller såvida inte den nationella lagstiftningen tillåter att den berörda personen, inom ramen för överklagandet, personligen redogör för alla sina argument mot beslutet vid ett hörande som uppfyller de villkor och garantier som anges i nämnda artikel 5, och dessa argument inte kan ändra detta beslut.

Unionsrätten, särskilt artiklarna 4 och 27 i förordning nr 604/2013 och artikel 29.1 b i förordning nr 603/2013,

       ska tolkas på följande sätt:

När den intervju som föreskrivs i artikel 5 i förordning nr 604/2013 har ägt rum men den gemensamma broschyr som ska överlämnas till den berörda personen i enlighet med den informationsskyldighet som avses i artikel 4 i samma förordning eller artikel 29.1 b i förordning nr 603/2013 inte har överlämnats, kan en nationell domstol som ska pröva lagenligheten av överföringsbeslutet endast ogiltigförklara detta beslut om den, med hänsyn till de särskilda faktiska och rättsliga omständigheterna i det enskilda fallet, finner att underlåtenheten att överlämna den gemensamma broschyren, trots att den personliga intervjun har hållits, verkligen har medfört att den berörda personen inte kan göra gällande sina argument på ett sätt som gör att det administrativa förfarandet mot vederbörande hade kunnat leda till ett annat resultat.

2)  Artikel 3.1 och 3.2 andra stycket i förordning nr 604/2013, jämförd med artikel 27 i samma förordning och artiklarna 4, 19 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

ska tolkas på följande sätt:

En domstol i den anmodande medlemsstaten som ska pröva ett överklagande av ett beslut om överföring får inte pröva huruvida det föreligger en risk i den anmodade medlemsstaten för ett åsidosättande av principen om non-refoulement som en person som ansöker om internationellt skydd skulle utsättas för efter att ha överförts till den medlemsstaten, eller till följd av denna överföring, om den nämnda domstolen inte samtidigt konstaterar att det i den anmodade medlemsstaten finns systematiska brister i asylförfarandet och i mottagningsvillkoren för personer som ansöker om internationellt skydd. Det förhållandet att det föreligger meningsskiljaktigheter mellan, å ena sidan, den anmodande medlemsstatens myndigheter och domstolar och, å andra sidan, den anmodade medlemsstatens myndigheter och domstolar vad gäller tolkningen av de materiella villkoren för internationellt skydd innebär inte att det styrkts att det föreligger systematiska brister.

3)  Artikel 17.1 i förordning nr 604/2013, jämförd med artikel 27 i samma förordning och artiklarna 4, 19 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

ska tolkas på följande sätt:

Domstolen i den anmodande medlemsstaten är inte skyldig att förklara denna medlemsstat ansvarig när denna domstol inte delar den anmodade medlemsstatens bedömning av risken för refoulement av den berörda personen. Om det inte föreligger systematiska brister i asylförfarandet och i mottagningsvillkoren för personer som ansöker om internationellt skydd i den anmodade medlemsstaten vid överföringen eller därefter, kan domstolen i den anmodande medlemsstaten inte heller tvinga denna medlemsstat att själv pröva en ansökan om internationellt skydd med stöd av artikel 17.1 i förordning nr 604/2013 med motiveringen att det enligt den domstolens förmenande finns en risk för att principen om non-refoulement åsidosätts i den anmodade medlemsstaten.