Se mål nr 3291-21 i bilaga.

HFD-avgörande om att en statlig förvaltningsförmyndighet ska ges talerätt när dess beslut ändrats av en förvaltningsdomstol och ställning som motpart i förvaltningsrätt när dess beslut har överklagats av en kommun.

Bakgrund
Migrationsverket överklagade Förvaltningsrätten i Linköpings dom från den 9 oktober 2020 i mål nr 5397-19 beslut att upphäva Migrationsverkets beslut och återförvisa målet till Migrationsverket för fortsatt handläggning och nytt beslut i enhetligt med skälen till domen. Målet avsåg beslut om ersättning för extra och extraordinära utbildningskostnader enligt 5 § förordning (2017:193) om statlig ersättning för asylsökande m.fl. (asylersättnings­förordningen).

Kammarrätten i Jönköping
Kammarrätten i Jönköping instämde i förvaltningsrättens bedömning och avslog den 27 maj 2021 i mål nr 3459-20 Migrations­verkets överklagande.

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD)
Migrationsverket överklagade kammarrättens avgörande. Hultsfreds kommun yrkade i sitt yttrande att Migrationsverkets överklagande skulle avvisas, kammarrättens dom skulle undanröjas och att förvaltningsrättens dom skulle fastställas. Som grund för sitt yrkande angav kommunen att Migrationsverket inte skulle ses som motpart enligt 7 a § förvaltnings­processlagen (1971:291) och Migrationsverket inte skulle ses som motpart i förvaltningsprocessen.

HFD meddelade den 7 april 2022 i mål nr 3291-21 prövningstillstånd enligt 36 a § FPL för att pröva frågan om Migrationsverket i ett mål om statlig ersättning har haft ställning som motpart och därmed rätt att föra talan mot domstols dom som ändrat Migrationsverkets överklagade beslut eller om Migrationsverket på någon annan grund hade rätt att överklaga domstolens beslut. Frågan hänsköts till avgörande i HFD i dess helhet.

Frågan om prövningstillstånd i övrigt vilandeförklarades i målet.

HFD konstaterade i sitt avgörande den 11 oktober 2022 i mål nr 3291-21 att det fanns exempel när en statlig förvaltningsmyndighet inte ansetts ha ställning som motpart eller klagorätt, men även att det fanns mål avseende statlig ersättning där Migrationsverket som förvaltningsmyndighet getts partsställning när verkets beslut överklagats och att verket fått överklaga avgörande som innebär att verkets beslut ändrats (RÅ 2007 ref. 14, HFD 2013 ref. 83, HFD 2016 ref. 31 och HFD 2017 not. 3).

HFD konstaterade vidare att en förvaltningsdomstol ska i sitt dömande iaktta saklighet och opartiskhet i förhållande till parterna och har inte till uppgift att bevaka eller värna de statliga intressena. HFD bedömde därför att det vara rimligt att förvaltnings­myndigheten bereds möjlighet att under processen ge in ytterligare utredning och argumentera för den ståndpunkt som myndigheten har intagit vid beslutsfattandet när en kommun överklagar dess beslut. HFD bedömde att en sådan möjlighet ligger i linje med syftena bakom tvåpartsreformen, nämligen att bl.a. skapa förutsättningar för en bättre prejudikatbildning och möjliggöra att oriktiga avgörande blir ändrade (prop. 1995/96:22 s. 75) liksom med de överväganden som gjorts när statliga myndigheter i vissa speciallagstiftningar getts motpartsställning i förvaltningsrätt och därmed klagorätt.

HFD bedömde därför i sitt plenumavgörande att en statlig förvaltningsmyndighet borde ges möjlighet att överklaga ett avgörande som innebär att myndighetens beslut ändras av en förvaltningsrätt efter överklagande av en kommun.

HFD konstaterade vidare att de stora flertal av målen som prövas av förvaltningsdomstolen har en enskild överklagat ett förvaltningsbeslut och då ges beslutsmyndigheten ställning som motpart redan i förvaltningsrätt med möjlighet att överklaga avgörandet om myndighetens beslut ändras. Denna ordning har även valts när det i olika speciallagstiftningar har införts regler som rör en beslutsmyndighetens möjlighet att delta i domstolsprocessen. HFD bedömde att systematiska skäl talade för att detsamma bör gälla i den nu aktuella situationen.

Att beslutsmyndigheten redan i första domstolsinstans ges möjlighet att utveckla sin talan i första domstolsinstans ansågs av HFD bidra till att säkerhetsställa den allmänna målsättningen att tyngdpunkten i rättskipningen ska ligga i första instans. HFD ansåg även att förvaltningsprocessens syfte att säkerställa att förvaltningsavgörande är materiellt riktiga talade för en sådan ordning. HFD bedömde att regleringar i speciallagstiftningar inte bör tolkas motsatsvis på så sätt att de utesluter att beslutsmyndigheten ges partsställning även i andra situationer som inte reglerade.

HFD fann att en statlig förvaltningsmyndighet ska ges ställning som motpart i förvaltningsrätt när en kommun överklagar dess beslut och ska har rätt att föra talan mot domstols dom om domstolen efter överklagande ändrat Migrationsverkets beslut.