Domar om nekad statlig ersättning för kostnadskrävande vård eftersom kostnaderna inte ansett utgöra kostnader för vårdkontakter för vilken vårdkostnaden överstigit 100 000 kronor och kostnaderna skulle därmed inte ska ersättas utöver schablonersättningen.

Se mål nr 6737-20 i huvuddokumentet, övriga målnummer i bilagan

Målen avsåg ansökningar om ersättning enligt 7 § förordningen (1996:1357) om statlig ersättning för hälso- och sjukvård till asylsökande för olika kombinationer av slutenvård och öppenvård för olika psykiska och somatiska diagnoser och besvär.

Kammarrätten i Göteborg

Kammarrätten i Göteborg avslog samtliga av regionernas överklaganden den 10 september 2021 i målen med målnummer 6737-20, 6738-20, 6740-20, 6741-20, 6742-20, 6743-20, 6743-20, 6744-20, 6745-20, 6746-20, 6747-20, 6748-20, 6750-20, 7256-20, 3989-20, 5895-20, 6004-20, 2800-20, 5894-20, 7360-20 och 7262-20 och instämde därmed i Migrationsverkets tolkning av begreppet ”en vårdkontakt”.

Kammarrätten konstaterade följande i sitt avgörande. Regleringen i ersättnings­förordningen innebär enligt sin ordalydelse att ersättning ”får ges” till bl.a. regioner. Det kunde därför enligt kammarrätten ligga nära till hands att anse att bidrags­givningen då sker på skönsmässiga grunder, särskilt med tanke på att en region i förhållande till staten inte kan göra gällande att det är fråga om civila rättigheter enligt artikel 6.1 i Europakonventionen (jfr Högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD 2016 ref. 49, där det rörde sig om bidragsmottagare som var enskilda rättssubjekt och där den tillämpliga förordningsregleringen som också använde ordet ”får” ansågs ge upphov till utkrävbara civila rättigheter i den mening som avses i konventionen). I sammanhanget noterade rätten att det i 9 § förordningen, som avser öppenvårdsapotek och alltså enskilda rättssubjekt, i stället används formuleringen ”har rätt till ersättning”. I varje fall så länge regeringen, dvs. i det här fallet lagstiftaren själv, var den yttersta uttolkaren av ersättningsförordningen fanns det fog för det nyss angivna synsättet. Sedan den 1 mars 2014 överprövar regeringen dock inte längre överklagbara beslut enligt ersättningsförordningen, utan det görs av allmän förvaltningsdomstol. En sådan ordning måste rimligen enligt kammarrätten innebära att domstolen ska ålägga Migrationsverket att betala sökt ersättning till en region, om de i förordningen angivna materiella kriterierna är uppfyllda.

Vidare resonerade kammarrätten att under de nästan 20 år då regeringen den yttersta uttolkaren av ­förordningen måste rättspraxis anses ha gett uttryck för en mycket restriktiv syn på i vilken omfattning det var möjligt för landstingen (numera regionerna) att få separat ersättning för kostnadskrävande vård. Praxis torde kunna sammanfattas på så sätt att de allra flesta fall ska ersättas med tillämpligt schablonbelopp (jfr SOU 2018:22 s. 407, där möjligheten till ersättning utöver schablonen anges kunna ske endast i ”extremfallen”). Beräkningen av de beloppen, och med tiden genomförda justeringar av dem, måste antas ha gjorts utifrån vad som på en övergripande nivå är känt om den aktuella patientgruppens behov av hälso- och sjukvård. Tekniken med schablonbelopp innebär en administrativ förenkling men samtidigt medför en sådan modell att man på individnivå måste acceptera avvikelser, även mera betydande sådana, mellan verklig vårdkostnad och lämnad ersättning. Tolkningen av begreppet vårdkontakt i 7 § ersättningsförordningen måste enligt kammarrätten göras mot den nu angivna bakgrunden.

Enligt regeringens praxis före den 1 mars 2014 krävs det följande för att särskild ersättning ska betalas till en region för kostnadskrävande vård av en utlänning. Varje vårdkontakt prövas separat med var sitt tröskelbelopp om 100 000 kr. Med vårdkontakt avses ett intervall som är begränsat i tiden. Det ska dessutom vara fråga om annan vård än sådan som utlänningen normalt kan förväntas behöva. Det finns inte något hinder mot att betrakta akuta vårdepisoder som separata vårdkontakter. Kroniska och långvariga diagnoser kan utveckla tillstånd där behovet av vård är akut. När det behovet har tillgodosetts är den akuta vårdepisoden avslutad, dvs. när patienten efter vård kan vistas i hemmet utan behov av ytterligare akuta eller dagliga insatser från hälso- och sjukvården. Det är den sökande myndigheten som har bevisbördan för att förutsättningarna är uppfyllda för att en ansökan om ersättning ska kunna bifallas. Med hänsyn till det begränsade utrymmet för att få sådant bidrag måste myndigheten till ansökningen foga ett underlag som klart visar att så är fallet.

Kammarrätten ansåg att Migrationsverkets bedömningar låg väl i linje med den restriktiva praxis som tillämpades av regeringen före den 1 mars 2014. Det hade inte kommit fram något som motiverar att kammarrätten nu ändrade denna praxis. Om det finns anledning till det måste en utvidgning av de situationer i vilka ersättning ska betalas enligt 7 § ersättningsförordningen enligt domstolens mening i stället ske på initiativ av lagstiftaren.

Yttrande från Sverige kommuner och regioner (SKR) och Socialstyrelsen gällande begreppet vårdkontakt fanns i kammarrättsmålen. I flera av kammarättsavgörandena fanns även skiljaktiga meningar.

Högsta förvaltningsdomstolen

Västra Götalandsregionen och Region Kronoberg överklagade kammarrättsavgörandena till Högsta förvaltningsdomstolen (HFD).

HD beslutade den 2 juni 2022 att inte bevilja prövningstillstånd i mål nr 5712-21, 5713-21, 5714-21, 5715-21, 5716-21, 5717-21, 5718-21, 5719-21, 5720-21, 5721-21, 5722-21, 5723-21 och 5724-21 gällande Västra Götalandsregionens överklaganden.

HD beslutade även den 23 juni 2022 i mål nr 5736-21 och 5737-21 att inte bevilja prövningstillstånd gällande Region Kronobergs överklaganden.

Samtligt kammarrättsdomar har därmed vunnit laga kraft eftersom Region Värmland inte överklagat kammarrättsdomarna som avsåg regionens kostnadsanspråk.