Dom om statlig ersättning för vård av ensamkommande ung enligt socialtjänstlagen vid kriminalitet och socialt nedbrytande beteende.

Bakgrund

Ljusnarsbergs kommun överklagade Förvaltningsrätten i Karlstads dom från den 16 december 2020 i mål nr 3363-19 att avslå kommunens överklagande i ett ärende gällande ersättning för faktiska kostnader enligt 10 § förordning (2017:193) om statlig ersättning för asylsökande m.fl. (asylersättnings­förordningen) för vård enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453)(SoL) av en ensamkommande ung.

Kammarrätten i Göteborg

Kammarrätten i Göteborg ändrade den 19 juli 2021 i mål nr 7945-20 förvaltningsrättens dom och beviljade kommunen ersättning.

Kammarrätten uppgav följande om omständigheterna i det enskilda ärendet.Enligt polisanmälan från 12 december 2017 framgick att den unge varit inblandad i en incident som lett till en anmälan för ofredande och ringa stöld. Han omplacerades samma dag eftersom det dåvarande boendet inte klarade av att tillgodose hans behov. Vid den här tidpunkten anges att hans beteende och behov inte hade förändrats i någon större omfattning gentemot hur det såg ut i april 2017, då han bedömdes ha ett beteende som var riskfyllt för både honom själv och personal på HVB-hem. Det problematiska beteendet accelererade ytterligare i början av 2018. Den 21 januari 2018 fanns en journalanteckning från det då aktuella boendet där det framgår att personen behöver flyttas nästföljande dag. Det framgick av journalen att det har förekommit mycket kränkande beteende, skadegörelse i huset, och allvarliga hot mot personal. De senaste dagarna före omplaceringen trappades våldsutbrotten upp och dagen då behovet av omplacering anmäldes hade det skett en misshandel mot en personal.

Misshandeln omfattade både sparkar och slag och ledde till polisanmälan. Ytterligare våldsamma incidenter ledde till omplacering både i februari och i mars månad 2018. I samband med omplaceringen i mars 2018 avvek han, och blev då omedelbart omhändertagen igen. När han påträffades placerades han på SiS-hem.

Kammarrätten konstaterar vidare att socialt nedbrytande beteende innebär ett beteende där den unge avviker från samhällets grundläggande normer på ett sätt som innebär en påtaglig risk för skada för den unge själv. Enligt vad som kommit fram i målet har den unge haft ett accelererande problembeteende och i vart fall från den 21 januari 2018, genom misshandel mot en personal vid HVB-hem, har han uppvisat ett sådant aggressivt och utåtriktat beteende som motsvarar sådana förhållanden som avses i 3 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Detta beteende har sedan fortsatt under februari och mars månad 2018.

Kommunen ansågs därför ha rätt till ersättning enligt 10 § asylersättnings­förordningen för vård enligt 4 kap. 1 § SoL av en ensamkommande ungs vård under perioden från och med den 21 januari 2018 till och med mars 2018. Ersättning hade redan utgått för perioden den 23–31 mars 2018. Överklagandet bifölls därmed.