Dom om nekad statlig ersättning för vård i annat hem än barnets eget vid socialtjänst­placering på ett LSS-boende.

Bakgrund

Migrationsverket överklagade Förvaltningsrätten i Karlstads dom från den 24 februari 2021 i mål nr 3196-20 att bifalla Törebodas kommuns överklagande. Kommunen beviljades av förvaltningsrätten ersättning för faktiska kostnader enligt 15 § förordning (2017:193) om statlig ersättning för asylsökande m.fl. (asylersättnings­förordningen) för vård enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453)(SoL) av ett barn i familj.

Migrationsverket anförde bland annat att den sökta ersättning avsåg kostnader för vård på ett korttidsboende som drevs som en s.k. LSS-enhet. Den insats som beviljats barnet kan generellt ges enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). En kommuns ansvar att erbjuda insatser enligt LSS gäller dock enbart för dem som är bosatta i kommunen (16 § LSS). Den som är asylsökande anses inte vara bosatt i Sverige och asylsökanden har därför inte rätt till insatser enligt LSS. Barnet kunde inte ses som placerat i annat hem än sitt eget så som beskrivs i 6 kap. 1 § SoL. Migrationsverket ansåg att kommunen inte hade visat att boendet kunde ses som ett HVB, familjehem eller stödboende, vilka är de boendeformer som omfattas av begreppet annat hem än det egna. Det i sin tur medförde att ersättning enligt 15 § asylersättnings­förordningen inte kunde utgå. Kommunens övergripande ansvar enligt 2 kap. 1 § SoL för individer som vistas i kommunen är i många fall mer långtgående än vad som berättigar till statlig ersättning enligt asylersättnings­förordningen.

Kammarrätten i Göteborg

Kammarrätten i Göteborg biföll den 9 september 2021 i mål nr 1372-21 Migrations­verkets överklagande och fastställde Migrationsverkets beslut.

Kammarrätten konstaterade att boendet var en s.k. LSS-enhet och omfattades därför inte av uppräkningen i 6 kap. 1 § SoL. Att insatsen beviljats med stöd av SoL torde därmed sakna betydelse. En annan tolkning skulle innebära att reglerna om ersättning enkelt kan kringgås.

Kammarrätten bedömde att kommunens kostnader för placeringen av det aktuella barnet på korttidsboendet under den sökta perioden inte kunde ersättas enligt asylersättnings­förordningen. Någon annan grund för att bevilja kommunen ersättning ansåg rätten inte hade framkommit. Förutsättningarna för att bevilja kommunen ersättning för faktiska vårdkostnader enligt 15 § asylersättningsförordningen var inte uppfyllda.

Kammarrätten tillade att bedömningen inte fråntog kommunen sitt yttersta ansvar att värna om och tillgodose barns hjälpbehov enligt SoL och annan lagstiftning.