Dom om statlig ersättning för vård enligt socialtjänstlagen vid nedsatt kognitiv förmåga och eventuell intellektuell funktionsnedsättning – utgör inte ersättningsgill vård i annat hem än barnets eget och den unges egna hem.

Bakgrund

Migrationsverket överklagade Förvaltningsrätten i Umeås dom från den 19 februari 2020 i mål nr 1007 – 1008-19 att bifalla Vilhelmina kommuns överklagande. Förvaltningsrätten hade beviljat kommunen ersättning för faktiska kostnader enligt  9 och 10 § förordning (2017:193) om statlig ersättning för asylsökande m.fl. (asylersättnings­förordningen) för vård enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453)(SoL) av en ensamkommande ungs vård, både innan och efter myndighetsdagen.

Migrationsverket anförde bland annat att asylsökande omfattas inte av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och att grunden för placeringen av unge var hans funktionsnedsättning. Det hade särskilt framförts att det var diagnosen som ansetts motivera en fortsatt placering efter 18 års ålder. Beteende-mönstret den unge uppvisat med utåtagerande beteende med inslag av aggressivitet  fick i huvudsak betraktas som symtom på hans grundläggande problematik och kunde inte hänföras till ett socialt nedbrytande beteende i den mening som avses i 3 § LVU.

Kammarrätten i Sundsvall

Kammarrätten i Sundsvall biföll den 11 februari 2021 i mål nr 590 – 591-21 Migrations­verkets överklagande och fastställde Migrationsverkets beslut.

Kammarrätten konstaterade att av utredningen i målen framgick att den unge hade en nedsatt kognitiv förmåga samt en eventuell intellektuell funktionsnedsättning. Även om det i utredningen anges han kunde bli arg och utåtagerande, så hade utöver den incident som beskrivs i orosanmälan från skolan inte närmare preciserats hur individens beteende yttrar sig eller vad det anses bero på. Vidare beskrevs vårdbehovet i huvudsak utgöra ett behov av hjälp med den dagliga livsföringen. Det saknas även tillräckligt underlag, t.ex. en vårdplan, avseende de förhållanden som låg till grund för placeringen.

Kammarrätten bedömde sammantaget utifrån vad som kommit fram i målen inte kunde anses utgöra sådana konkreta omständigheter som visar att det under nu aktuella perioder har funnits ett vårdbehov på grund av sådana förhållanden som avses i 3 § LVU. Förutsättningarna för att bevilja kommunen ersättning för faktiska vårdkostnader enligt 9 och 10 §§ asylersättningsförordningen var därför inte uppfyllda.