Begreppet ”nya fakta eller uppgifter” som ”har framkommit eller lagts fram av sökanden” i artikel 40.2 och 40.3 asylprocedurdirektivet omfattar både fakta eller uppgifter som har framkommit efter  att en asylansökan har avgjorts och sådana nya fakta eller uppgifter som förelåg redan innan redan innan ansökan avgjordes men som då inte åberopades av sökanden.  

Den första frågan rörde tolkningen av artikel 40.2 och 40.3  i asylprocedurdirektivet (2013/32/EU), huruvida ”nya fakta eller uppgifter” som ”har framkommit eller lagts fram av sökanden endast omfattar fakta eller uppgifter som har framkommit efter att en ansökan om asyl har avgjorts, eller om det även omfattar fakta eller uppgifter som förelåg redan innan ansökan avgjorts, men som då inte åberopades av sökanden.[1]

EU-domstolen finner här att ”nya fakta eller uppgifter” som ”har framkommit eller lagts fram av sökanden” omfattar både fakta eller uppgifter som har framkommit efter  att en asylansökan har avgjort och sådana nya fakta eller uppgifter som förelåg redan innan redan innan ansökan avgjordes men som då inte åberopades av sökanden (p. 44 i domen).

EU-domstolen konstaterar vidare att det står medlemsstaterna fritt att ha förfaranderegler för behandling av efterföljande ansökningar, under förutsättning att de sakprövningsförutsättningar som anges i artikel 33.2 d, jämförd med artikel 40 i direktivet, är uppfyllda, och att prövningen i sak ska ske enligt kapitel II i direktivet, där det finns grundläggande principer och garantier, (p.47- 48).[2]

Domstolen konstaterar slutligen, med hänvisning till tidigare praxis, att en bestämmelse i ett direktiv inte kan ha direkt effekt till nackdel för en enskild, vilket innebär att bestämmelsen inte kan åberopas mot den enskilde vid en nationell domstol (p. 66).