EU-domstolens dom den 22 juni 2021 i mål C-719/19 (stora avdelningen)

Artikel 15.1 i rörlighetsdirektivet (2004/38/EG) ska tolkas så, att ett beslut om utvisning av en unionsmedborgare på grund av att personen inte längre har uppehållsrätt enligt direktivet, inte kan anses ha verkställts enbart på grund av att personen fysiskt har lämnat landet inom den frist för frivillig avresa som meddelats i utvisningsbeslutet. För att kunna göra gällande ny uppehållsrätt enligt artikel 6.1 i direktivet krävs att personen inte bara fysiskt har lämnat den mottagande medlemsstaten, utan även att han eller hon verkligen och faktiskt har avslutat sitt uppehåll i den mottagande medlemsstaten, så att det vid personens återkomst dit inte kan anses att vistelsen där i praktiken utgör en fortsättning på det föregående uppehållet. Vid denna bedömning ska samtliga omständigheter i det individuella fallet beaktas. Om det vid prövningen framgår att unionsmedborgaren inte verkligen och faktiskt har avslutat sin tillfälliga vistelse i den mottagande medlemsstaten, behövs det inte fattas ett nytt utvisningsbeslut på grundval av samma omständigheter som föranlett det tidigare beslutet. Det kan grunda sig på det tidgare beslutet för att ålägga personen att lämna landet.

Huvuddokument:

Bilaga:

Sökhjälpöppnas i nytt fönster
 Skriv ut
Dokumentinformation
Instans:
EU-domstolen
Beslutsdatum:
2021-07-22
Dokumentnr:
45715
 
Referens:
Migrationsverket, EU-domstolen,
EU-domstolens dom den 22 juni 2021 i mål C-719/19 (stora avdelningen),
2021-07-22
 

Ämnesord:

Utvisning, Praxis, EES-medborgare, Uppehållsrätt, Internationella avgöranden, Rörlighetsdirektivet, EU-domstolen

Rättsfallssamling

Rättsfallsämnesord:
Praxis, Rörlighetsdirektivet, Uppehållsrätt, Utvisning, Verkställd utvisning, EU-domstolen, Internationella avgöranden, EES medborgare

Tema:
Egen uppehållsrätt

Underkategori:
Generella principer