Återvändandedirektivet (2008/115/EG) är tillämpligt på ett återreseförbud som en MS har beslutat vid utvisning på grund av brott när MS inte har utnyttjat möjligheten till undantag från direktivet på sådana utvisningsbeslut.

Direktivet hindrar att ett återreseförbud upprätthålls, då MS har beslutat om återreseförbud vid ett beslut om utvisning på grund av brott, men sedermera har återkallat återvändandebeslutet.

Tyskland har inte utnyttjat möjlighet i artikel 2.2 b i återvändandedirektivet, nämligen att besluta att direktivet inte ska tillämpas på  beslut om återvändande av personer som utvisats på grund av brott eller som utlämnas. Frågan var om direktivet då är tillämpligt på ett återreseförbud som fattats på utvisningsbeslut på grund av brott.

EU-domstolen konstaterar att direktivet ska tillämpas på tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på en medlemsstats (MS) territorium (art. 2.1). Olaglig vistelse definieras i artikel 3.2. Tillämpningsområdet för direktivet definieras enbart med hänvisning till den olagliga vistelsen, oberoende av skälen till den (p. 43 - 45 i domen). Direktivet är alltså tillämpligt på ett återreseförbud som en MS har beslutat vid utvisning på grund av brott när MS inte har utnyttjat möjligheten till undantag från direktivet på sådana utvisningsbeslut (p. 48).

När en person inte längre har ett uppehållstillstånd ska MS avgöra om det finns anledning att utfärda ett nytt uppehållstillstånd. Om så inte är fallet ska MS fatta beslut om återvändande (art. 6.1) vilket kan förenas med ett återreseförbud (art. 11.1). Detta gäller även en person som inte kan avlägsnas på grund av principen om non-refoulement. Denna omständighet motiverar inte att något återvändandebeslut inte ska fattas utan endast att avlägsnandet skjuts upp enligt art. 9.1 (p. 55-59).    

Direktivet hindrar att ett återreseförbud upprätthålls som MS har beslutat om vid ett beslut om utvisning på grund av brott, när MS sedermera har återkallat återvändandebeslutet.