Målet rör en irakisk man född 1953 som kom till Sverige 2007. Mannen lider av vaskulär demens och anför att en utvisning till hemlandet skulle strida mot art. 3 och art. 8 Europakonventionen. Domstolen gör en jämförelse med Europadomstolens avgörande den 13 december i målet Paposhvili v. Belgium, ansökan nr 41738/19 och menar att samma förhållanden inte är för handen i aktuellt ärende. Domstolen anser att mannen i detta fall kan få vård och omsorg i Irak även om han saknar nätverk och släktingar i hemlandet. Domstolen menar att eftersom mannens son, som är bosatt i Sverige, inte har skyddsstatus, kan han besöka sin pappa i hemlandet och även bidra ekonomiskt till exempelvis privat vård. Domstolen gör bedömningen att det inte finns väsentliga skäl att tro att sökanden skulle löpa risk att dö. Inte heller finns någon verklig risk för att han skulle utsättas för en allvarlig, snabb och oåterkallelig försämring av hälsotillståndet som resulterar i intensivt lidande eller en avsevärd förkortning av livslängden på grund av avsaknad av lämplig behandling i Irak eller brist på tillgång till sådan behandling. Mannen anses inte heller ha sådan anknytning till sin son i Sverige att en utvisning skulle vara oförenlig med Europakonventionen. En utvisning av mannen anses därför inte strida mot art. 3 eller art. 8 Europakonventionen.