Kammarrätten i Sundsvalls avgörande från den 11 februari 2021 i mål nr 590-591-20

Dom om statlig ersättning för vård i annat hem än barnets eget enligt socialtjänstlagen på grund av nedsatt intellektuell förmåga och eventuell funktionsnedsättning.

Bakgrund
Förvaltningsrätten i Umeå bedömde den 19 februari 2020 i mål nr 1007-19 och 1008-19 att det förelåg sådana omständigheter som skulle kunna ligga till grund för ett beslut om vård enligt 3 § LVU trots att den unge hade någon form av intellektuell funktionsnedsättning och vårdades enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) (SoL). Rätten förklarade kommunen berättigad till statlig ersättning för vårdkostnader.

Migrationsverket överklagade Förvaltningsrätten i Umeås dom enligt 10 § förordning (2017:193) om statlig ersättning för asylsökande m.fl. (asylersättningsförordningen) att bevilja Vilhelmina kommun ersättning för faktiska kostnaderför vård efter 18 år av en ensamkommande ung.I Migrationsverkets överklagande framfördes att det av utredningen framgick att individen hade någon form av intellektuell funktionsnedsättning och att han hade ett stort behov av stöd i vardagen. Migrationsverket konstaterade vidare att asylsökande omfattas inte av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS)och att grunden för placeringen var funktionsnedsättningen. Det hade särskilt framförts att det var diagnosen som anses motivera en fortsatt placering efter 18 års ålder. I utredningen framgick inte att den enskilde varit inblandad i brottslig verksamhet eller att han missbrukat beroendeframkallande medel. Han beskrevs ha ett utåtagerande beteende med inslag av aggressivitet. Det beteendemönster individen uppvisade ansåg verket fick i huvudsak vara att betrakta som symtom på hans grundläggande problematik och kan därmed inte hänföras till ett socialt nedbrytande beteende i den mening som avses i 3 § LVU och Migrationsverket ansåg därmed att kommunen har därmed inte styrkt sin rätt till ersättning.

Kammarrätten i Sundsvall
Kammarrätten i Sundsvall biföll överklagandet den 11 februari 2021 i mål nr 590 – 591-20.

Kammarrätten konstaterade att den unge asylsökande hade en nedsatt kognitiv förmåga samt en eventuell intellektuell funktionsnedsättning. Även om det i utredningen angivits att individen kunde bli arg och utåtagerande uppgav rätten att det utöver en incident som beskrivits i orosanmälan från skolan inte närmare hade preciserats hur individens beteende yttrade sig och eller vad det berodde på. Vårdbehovet beskrevs i huvudsak att utgöra ett behov av hjälp med den dagliga livsföringen.

Kammarrätten ansåg att det som framkommit målen inte kunde anses utgöra sådana konkreta omständigheter som visat att det under de aktuella perioderna hade funnits ett vårdbehov på grund av sådana förhållanden som avses i 3 § LVU och att förutsättningar bevilja ersättning enligt asylersättningsförordningen inte förelåg.

Rätten ändrade förvaltningsrättens dom och fastställde Migrationsverkets beslut.

Huvuddokument:

Sökhjälpöppnas i nytt fönster
 Skriv ut
Dokumentinformation
Instans:
Kammarrätter
Beslutsdatum:
2021-02-11
Dokumentnr:
45498
 
Referens:
Migrationsverket, Kammarrätter,
Kammarrätten i Sundsvalls avgörande från den 11 februari 2021 i mål nr 590-591-20,
2021-02-11
 

Ämnesord:

Praxis

Rättsfallssamling

Rättsfallsämnesord:
Kriminalitet, Praxis, Funktionshindrade, Asyl, Asylersättningsförordningen, Ensamkommande unga, Faktiska kostnader, Lag om vård av unga, Lag om stöd och service, Socialtjänstlagen, Statlig ersättning, Socialt nedbrytande beteende, Vård i annat hem än barnets eget

Tema:
Statlig ersättning

Underkategori:
LVU/SoL-vård