EU-domstolens avgörande den 14 maj 2020 i mål C-924/19 PPU och C-925/19 PPU (stora avdelningen)

Se pressmeddelande i bilaga.

1) Det är inte tillåtet enligt artikel 13 i återvändandedirektivet (2008/115/EG) jämförd med artikel 47 i EU-stadgan att en myndighets beslut att ändra destinationslandet i ett beslut om återvändande endast kan angripas genom överklagande till en förvaltningsmyndighet, utan att det garanteras att denna myndighets beslut kan bli föremål för domstolsprövning.

Om ett beslut om återvändande med en sådan ändring av destinationslandet överklagas till en domstol som ska pröva om beslutet är förenligt med unionsrätten, är domstolen skyldig att förklara sig behörig att pröva överklagandet.

2) Det är inte tillåtet enligt artikel 33 i asylprocedurdirektivet (2013/32/EU) att avvisa en ansökan om internationellt skydd på den grunden att sökanden anlänt till den medlemsstaten via en stat i vilken sökanden inte är utsatt för förföljelse eller löper risk att lida allvarlig skada, i den mening som avses i artikel 15 skyddsgrundsdirektivet (2011/95/EU) eller där sökanden garanteras en adekvat skyddsnivå.

3) Asylprocedurdirektivet jämfört med artikel 18 EU-stadgan och den princip om lojalt samarbete som följer av artikel 4.3 Fördraget om EU:s funktionssätt (FEU), ska tolkas så, att en beslutande myndighet, som avses i artikel 2 f i asylprocedurdirektivet inte är skyldig att ex officio pröva en asylansökan på nytt, när denna ansökan har avvisats genom ett lagakraftvunnet beslut innan det konstaterades att avvisningsbeslutet strider mot unionsrätten. Artikel 33.2 d i direktiv 2013/32 ska tolkas så, att den omständigheten att det finns en dom från EU-domstolen i vilken denna slår fast att nationella bestämmelser – enligt vilka en ansökan om internationellt skydd kan avvisas på den grunden att sökanden anlänt till den berörda medlemsstaten via en stat i vilken sökanden inte är utsatt för förföljelse eller löper risk att lida allvarlig skada eller där sökanden garanteras en adekvat skyddsnivå – är oförenliga med unionsrätten, utgör en ny uppgift för prövningen av en ansökan om internationellt skydd i den mening som avses i denna bestämmelse. En sådan bestämmelse är inte tillämplig på en efterföljande ansökan, i den mening som avses i artikel 2 q i direktivet, om den beslutande myndigheten konstaterar att det lagakraftvunna beslutet att avvisa den tidigare ansökan strider mot unionsrätten. Den nämnda myndigheten är skyldig att konstatera att så är fallet när oförenligheten med unionsrätten följer av en dom från EU-domstolen eller prejudiciellt har konstaterats av en nationell domstol.

4) Återvändandedirektivet och mottagandedirektivet (2013/33/EU) ska tolkas så, att ett beslut att ålägga en tredjelandsmedborgare att utan avbrott stanna kvar i ett transitområde som är begränsat och slutet, inom vilket personens rörelsefrihet är begränsad och vars förflyttningar övervakas, och som personen inte kan lämna frivilligt i någon riktning, framstår som ett frihetsberövande, som är kännetecknande för förvar i den mening som avses i de nämnda direktiven.

5) Enligt artikel 43 i asylprocedurdirektivet är det inte tillåtet att hålla kvar en person som ansöker om internationellt skydd i förvar i ett transitområde under längre tid än fyra veckor.

6) Artiklarna 8 och 9 i mottagandedirektivet ska tolkas så, att de utgör hinder för, för det första, att en person som ansöker om internationellt skydd tas i förvar enbart av det skälet att han eller hon inte kan tillgodose sina behov, för det andra, att detta förvar äger rum utan att det först har fattats ett motiverat beslut om förvar och utan att det har prövats huruvida denna åtgärd är nödvändig och proportionerlig och, för det tredje, att det inte finns någon möjlighet till domstolsprövning av huruvida beslutet om att ta personen i förvar är lagligt. Artikel 9 i direktivet kräver inte att medlemsstaterna ska fastställa en längsta tid som en sökande får hållas i förvar, under förutsättning att den nationella rättsordningen garanterar att förvaret endast pågår så länge som det finns grund för det och att administrativa förfaranden genomförs skyndsamt.

7) Artikel 15 i återvändandedirektivet ska tolkas så, att den utgör hinder för, för det första, att en person tas i förvar enbart av det skälet att han eller hon är föremål för ett beslut om återvändande och inte kan tillgodose sina behov, för det andra, att detta förvar äger rum utan att det först har fattats ett motiverat beslut om förvar och utan att det har prövats huruvida en sådan åtgärd är nödvändig och proportionerlig, för det tredje, att det inte finns någon möjlighet till domstolsprövning av huruvida förvaltningsbeslutet om att ta vederbörande i förvar är lagligt och, för det fjärde, att detta förvar kan överskrida 18 månader och kan fortsätta trots att förfarandena inför avlägsnandet inte längre pågår eller inte längre genomförs med rimliga ansträngningar.

8) Principen om unionsrättens företräde och rätten i artikel 47 i EU-stadgan till ett effektivt domstolsskydd ska tolkas så, att de innebär att den nationella domstolen, när det inte finns någon nationell bestämmelse som föreskriver en domstolsprövning av lagligheten av ett förvaltningsbeslut om förvar av personer som ansöker om internationellt skydd eller vars asylansökan har avvisats eller avslagits, är skyldig att förklara sig behörig att pröva lagligheten av ett sådant förvar, och ger denna domstol befogenhet att omedelbart frige de berörda personerna om den anser att förvaret i fråga strider mot unionsrätten.

Artikel 26 i mottagandedirektivet kräver att en person som ansöker om internationellt skydd och som har hållits i ett förvar som har konstaterats vara olagligt men som har upphört, ska ha möjlighet att göra gällande sin rätt till antingen ett ekonomiskt bidrag, som gör det möjligt för vederbörande att skaffa ett boende, eller inkvartering in natura, vid den enligt nationell rätt behöriga domstolen, vilken med stöd av unionsrätten har möjlighet att bevilja interimistiska åtgärder i avvaktan på det slutliga avgörandet.

Principen om unionsrättens företräde och den i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna garanterade rätten till ett effektivt domstolsskydd ska tolkas så, att de innebär att den nationella domstolen, när det inte finns någon nationell bestämmelse som föreskriver en domstolsprövning av rätten till inkvartering i den mening som avses i artikel 17 i direktiv 2013/33, är skyldig att förklara sig behörig att pröva en talan som syftar till att säkerställa iakttagandet av denna rättighet.

Huvuddokument:

Bilaga:

Sökhjälpöppnas i nytt fönster
 Skriv ut
Dokumentinformation
Instans:
EU-domstolen
Beslutsdatum:
2020-05-14
Dokumentnr:
44810
 
Referens:
Migrationsverket, EU-domstolen,
EU-domstolens avgörande den 14 maj 2020 i mål C-924/19 PPU och C-925/19 PPU (stora avdelningen),
2020-05-14
 

Ämnesord:

Praxis, Internationella avgöranden

Rättsfallssamling

Rättsfallsämnesord:
Asylprocedurdirektivet, Praxis, Tidsfrister, Återvändandedirektivet, Effektivt rättsmedel, EU-domstolen, Förvar, Internationella avgöranden, Ekonomiskt bistånd, Proportionalitetsprincipen, Säkert tredjeland, Gränskontroll, Avvisning, Verkställighetsärende, Mottagandedirektivet

Tema:
Processuella frågor

Underkategori:
Rätt instans/myndighet
Överklagbarhet

Tema:
Skyddsskäl

Underkategori:
Säkert tredjeland

Tema:
Förvar

Underkategori:
Förvarstid
Proportionalitet
Tidsfrister
Verkställighetsärende