Det hade inte stridit mot artikel 4 i det fjärde tilläggsprotokollet till Europakonventionen, som förbjuder kollektiv utvisning, när spanska myndigheter utvisade två personer som tillsammans med hundratals andra personer försökte ta sig över det stängsel som utgör gräns mellan Marocko och EU vid den spanska enklaven Melilla i Marocko.

Målet rörde två personer från Mali respektive Elfenbenskusten som vistades i Marocko. Melilla är spansk enklav som är omringat av Marocko i Afrika. Melilla är alltså yttre gräns till EU och är omringat av höga stängsel och bevakat av spansk polis. Det förekommer ofta att stora grupper av personer genom att storma stängslet försöker ta sig över och således ta sig in i Spanien illegalt. De aktuella personerna tog sig tillsammans med 500-600 andra personer år 2014 över stängslet till Melilla. De greps av spansk polis som förde dem till Marocko och överlämnade dem till marockanska myndigheter.

Målet rörde det bl.a. tillämpningen av artikel 4 till det fjärde tilläggsprotokollet till Europakonventionen, enligt vilken kollektiv utvisning är förbjuden.

Domstolen har tidigare uttalat att utvisningar under stora inströmningar av asylsökande måste vara i enlighet med artikel 3 Europakonventionen och får inte strida mot förbudet mot refoulement. (se Hirsi Jamaa mot Italien, nr 27765/09), p. 170-171 i domen.

Europadomstolen tolkar utvisning (expulsion) som tvångsvis förflyttande av en person från en stats territorium, oavsett lagligheten av vistelsen i staten, personens status som migrant eller asylsökande och oavsett hur personen tog sig över gränsen (p. 185). I det aktuella målet hade det skett en utvisning när de två personerna överfördes av spansk polis till Marocko.

Sedan var frågan om utvisningen var ”kollektiv”. Enligt tidigare praxis krävs det inte ett visst antal för att det ska vara en kollektiv utvisning. Med kollektiv utvisning menas utvisning av utlänningar i grupp om det inte görs/finns någon individuell bedömning av varje individ. Varje person måste ha en verklig och effektiv möjlighet att lägga fram omständigheter mot en utvisning (p- 193-198). Endast den omständigheten att ett antal personer får samma beslut utgör i sig inte att det är fråga om en kollektiv utvisning, förutsatt att varje person har fått möjlighet att argumentera mot en utvisning på individuell grund.

För att det ska utgöra ett brott mot artikel 4 i det fjärde tilläggsprotokollet får avsaknaden av ett individuellt utvisningsbeslut inte tillskrivas den sökandes eget beteende. De sökande måste aktivt följa den tillgängliga proceduren. Samma gäller även i en situation där flera sökande avsiktligt drar fördel av sitt antal och använder våld för att ta sig igenom en gräns. (p. 200 – 201).

Det ska också beaktas om det finns möjligheter att legalt korsa en gräns, t.ex. i gränsförfaranden för att ansöka om internationellt skydd på ett sätt som överensstämmer med Europakonventionen. Kodexen om Schengengränserna förutser att det finns tillräckligt med legala gränsövergångar under vissa tider. Konventionen hindrar inte stater, i syfte att kontrollera sina gränser, att kräva att ansökningar om internationellt skydd kan lämnas in vid gränserna (jfr artikel 6 asylprocedurdirektivet 2013/32/EU). Följaktligen kan staterna avvisa sökande som utan tvingande orsaker vägrat att efterfölja legala möjligheter, genom att t.ex. som i detta fall dra fördel av sitt stora antal och genom att använda våld (p. 209-210).

I det aktuella fallet fanns det en legal gränsövergång mellan Marocko och Spanien, där det hade inrättats en speciell enhet för internationellt skydd. Där fanns tolk och kostnadsfritt juridiskt biträde samt ett boende. Spanien ansågs ha haft ett möjligt och effektivt tillträde till en asylansökan (p. 214, 217). Domstolen ansåg att de sökande inte hade anfört några tvingande orsaker, hänförliga till den spanska staten, till att inte använda sig av den legala gränsövergången. Det hade inte varit ett brott mot artikel 4 i det fjärde tilläggsprotokollet i detta avseende (p. 220, 222).

Därutöver finns enligt spansk lag möjligheter att ansöka om visering och även asyl på spanska beskickningar. Under vissa förutsättningar kan en visering och en flygbiljett till Spanien utfärdas. Spanien har en ambassad i Rabat och ett konsulat drygt 10 km från den legala gränsövergången. De sökande hade inte lämnat någon förklaring till varför de inte hade använt detta förfarande och de hade inte ens påstått att de var förhindrade att göra detta. De hade inte ens ifrågasatt den lagliga möjligheten att ansöka om visering eller t.ex. arbetstillstånd på spanska beskickningar i deras hemländer eller de länder de hade rest igenom (p 224, 227, 228).

Mot bakgrund av ovanstående fann domstolen att de klagande själva hade försatt sig i fara genom att delta i stormningen av stängslet i Melilla, genom att dra fördel av gruppens storlek och genom att bruka våld. De använde sig inte av de existerande legala förfaranden för att ta sig över gränsen till spanskt territorium i enlighet med Kodexen om Schengengränserna för att korsa Schengenterritoriets yttre gräns. Avsaknaden av individuella utvisningsbeslut kan tillskrivas det förhållandet att de sökande, för det fall de hade velat åberopa rättigheter enligt Europakonventionen, inte använde sig av legala medel för detta ändamål och var följaktligen en konsekvens av deras eget beteende. Det hade därför inte skett ett brott mot artikel 4 i det fjärde tilläggsprotokollet (p. 231).

Till följd av att denna slutsats hade det heller inte skett ett brott mot artikel 13 Europakonventionen som anger rätt till ett effektivt rättsmedel, dvs att de sökande inte hade kunnat överklaga utvisningsbeslutet (p. 242).

Domen var enhällig.